Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Erika Bjerström | Det nya Afrika

Erika Bjerström skriver om den positiva utvecklingen i Afrika. Björn Gunnarsson menar hon gör sig till tolk för en ideologi som hävdar att globali­seringen leder till ökat välstånd för alla.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Reportage

Reportage

Erika Bjerström

Det nya Afrika

Weyler

Hört talas om hästskitsyndromet? Om man ger hästen mera havre kommer fler osmälta korn att följa med spillningen för sparvarna att picka i sig. Det är den elaka sammanfattningen av den nationalekonomi som förespråkar ohämmad förmögenhetstillväxt som botemedel mot världsfattigdomen. När jag läser SVT:s utrikeskorrespondent Erika Bjerströms bok Det nya Afrika börjar jag fundera på om inte kontinentens påstådda pånyttfödelse är ett utslag av hästskitsyndromet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Visst finns det numera tillväxtmarknader på grund av ökad handel. Odling av snittblommor exempelvis. Men till priset av ökad förbrukning av fossila bränslen i transporter. Visst ökar jordbruksarealen. Men till priset av landgrabbing, när odlingsbar mark blir en global bristvara och därmed investeringsobjekt.

En del av utvecklingen är obestridligen god. Användningen av mobiltelefoner innebär fördelar för småföretagare (betalsystem och penningtransaktioner), fattiga bönder och oppositionsgrupper i autokratier. Sjunkande barnadödlighet, stigande utbildningsnivåer, stigande direktinvesteringar, skuldavskrivningar, försök med socialförsäkringssystem. Egenmakt som kontrast mot biståndsberoende och kvardröjande koloniala impulser. Men hur spritt är det nya afrikanska välståndet?

Bjerström menar att västerländska medier bara rapporterar katastrofer – folkmord, epidemier, torka, svält – från Afrika. Därför har ”vi” inte kännedom om modernisering och utveckling. Men man kan ifrågasätta om ens rapporteringen om olyckorna är fullständig. Alla känner till folkmordet i Rwanda 1994. Men hur många känner till Afrikas ”första världskrig”, även kallat Andra Kongokriget, mellan 1998 och 2003? Mer än 20 väpnade grupper och nationer var inblandade, och kriget kostade, lågt räknat, närmare en miljon döda.

Bjerström skriver, som en av sina goda nyheter, att Rwanda har en fungerande statsförvaltning och ett tillförlitligt välfärdssystem. Men ingenting om att landet har fingrarna djupt i syltburken när det gäller att destabilisera östra Kongo, i syfte att komma åt regionens mineralfyndigheter, så livsnödvändiga för den globala elektronikindustrin.

Samtidigt som jag läser Bjerströms skildring av globaliseringen som ett lyckopiller för Afrika kommer Global Slavery Index för 2013. Mauretanien leder i antal slavar per capita. Nigeria ligger på fjärde plats totalt med omkring 700 000 slavar. Bjerström skildrar Nigeria och framför allt megastaden Lagos som en boomande ekonomi. Men hon försöker naturligtvis inte dölja att staden har vad som förmodligen är världens värsta slum.

Problemet med boken är att det verkar som om författaren fått en religiös uppenbarelse. Hennes iver att predika Afrikas framgångssaga gör att fakta upprepas, ofta på två närstående sidor, att frälsningstonen blir oseriös och skrivningar slarviga. Dessutom är innehållet motsägelsefullt.

17 nationer kallas för ”Lejonekonomier”, det vill säga att tillväxt och levnadsstandard stiger, medelklassen växer, fred råder och demokrati etableras. Samtidigt räknas fortfarande 16 länder som hopplösa fall, däribland Kongo-Kinshasa.

Fortfarande lever 390 miljoner afrikaner på drygt en dollar om dagen. ”Enorma” olje- och gasfynd har gjorts utanför Östafrikas kust utropar Bjerström gång på gång (men inga källor på hur stora de faktiskt är). Fint, ännu mer koldioxid i atmosfären.

Etiopien tycks på väg att kvalificera sig som Lejonekonomi, men Bjerström skriver själv om tvångsövertagande av småjordbrukares marker, och Human rights watch rapporterar om tortyr, inte minst mot fängslade journalister. Rwanda är en spirande välfärdsstat, men har samtidigt ett auktoritärt styre. Jordbrukssubventioner slår fel i Zambia och Malawi, torka till följd av klimatförändringar ökar, islamistiska terrorgrupper opererar i Sahel.

Det verkar som om solskenshistorien om Afrika har ganska så många orosmoln.

Kinas övergripande plan, tillträde till allt mer sällsynta och därmed dyrare råvaror och avsättningsmarknader för industriprodukter mot investeringar i infrastruktur – till exempel gratisbygget av Afrikanska Unionens högkvarter i Addis Abeba – är förmodligen den enskilt viktigaste orsaken till Afrikas nya, fläckvisa välstånd. Bjerström svävar på målet, menar att ekonomisk tillväxt i sig är en form av demokrati, och att mänskliga rättigheter kanske får komma i andra hand om fattigdomen kan övervinnas. Så som skett i Kina.

Det bästa citat jag hittar i Bjerströms bok kommer från en nigeriansk-amerikansk national­ekonom: ”Bara Kina fokuserar hela sin ekonomiska och politiska strategi på den resursknappa framtid vi går till mötes”. ­Därav investeringsexpansionen i Afrika.

Medvetet eller inte gör sig Bjerström till tolk för en framstegsoptimistisk ideologi, som hävdar att globaliseringen leder till ökat välstånd för alla, även om somliga får skrapa ut sin utkomst ur hästskit. ”Ekonomisk tillväxt garanterar inte välstånd för alla och mänskliga rättigheter” skriver Bjerström i ett anfall av besinning, samtidigt som hon sjunger tillväxtens lov i alla ton­arter. Industri­jordbruk, oljeutvinning, exportmarknader, shoppinggallerior. Det finns ett litet ord som jag saknar i hela hennes optimistiska Afrikaskildring. Ordet hållbarhet.