I Stephen Kings novell Secret window suddas gränsen mellan verklighet och mardröm ut när en neurotisk författare blir terroriserad av en hotfull främling. Det finns ekon från Kings novell, även François Ozons sluga filmthriller Swimming pool, i Erik Löfvendahls åttonde roman Min skuld är min.
I Stockholm, någon gång på 1980-talet, sitter en litteraturstudent framför skrivmaskinen och filar på en roman om vänskapen mellan en elvaårig flicka och en förtidspensionerad lärare: en vänskap dömd att sluta i tragedi. På det privata planet dras amatörförfattaren ner i en ond spiral av absurda och förfärande händelser. En kvinna som bor i samma hus blir mördad, snart har studenten fått en livsfarlig psykopat på halsen.
Löfvendahl intresserar sig i första hand för författarens olika roller. Skildringen av studentens öde är strikt subjektiv, berättad i jagform. I romanen i romanen är författaren, för att citera Löfvendahl "en allvetande betraktare som kan komma och gå som han vill, välja vilken utsiktspunkt som helst". I båda fallen tenderar texten att bli ett eget levande väsen, allt svårare för upphovsmannen att kontrollera. I några få korta kapitel existerar en tredje berättarröst. Gåtan att lösa är vem den rösten tillhör.
Löfvendahl lägger ut sina psykologiska pusselbitar en efter en. Nycklarna, för alla de manliga huvudpersonerna, finns i barndomens frånvarande fäder och mödrar som på något sätt svikit sina barn. Ett måttligt originellt grepp i en annars originell och litterär spänningsroman, späckad med referenser till morden i Fjodor Dostojevskis Brott och straff, Emile Zolas Thérèse Raquin och Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.
