Erik Eriksson är en strävsam författare som inte bara har något att berätta utan också vet hur han ska göra det. Livserfarenhet paras med hantverksskicklighet och en ofta imponerande gestaltningsförmåga. Han har skrivit mer än 30 böcker men ingen av dem har väl blivit någon kioskvältare; därmed hör Eriksson till den kategori kvalitetsförfattare som de kommersiella storförlagen ägnar allt mindre intresse. Kanske är det därför som hans två senaste böcker – novellsamlingen Konsten att dö i april samt romanen Men fåglarna sjunger om natten – ges ut på Ahlemarkers, ett nytt förlag som Eriksson har startat tillsammans med två kollegor.
Novellsamlingen består av elva berättelser; vissa av dem handlar om människor som på olika sätt har – eller är på väg – att traumatiseras av livet, andra skildrar vilsna individer som drabbas av livs- och relationskriser.
En före detta krigskorrespondent känner sig iakttagen av krypskyttar och är ständigt, även i de tryggaste miljöer, beredd att ta skydd. En elvaårig flicka blir alltmer övertygad om att hennes föräldrar skulle ha det mycket bättre om hon själv vore död. En gammal man, som bor intill en landsväg, ligger vaken om nätterna och lyssnar efter ljud från döende varelser som han snart ska begrava.
Samtliga noveller i boken är läsvärda, några är lysande och etsar sig fast med kuslig kraft. Bokens längsta berättelse kretsar i hög grad kring det starka stöd för Hitler som fanns på Lidingö under andra världskriget.
I den drygt 400 sidor tjocka volymen Men fåglarna sjunger om natten – första delen i en planerad romanserie kallad Sagan om vår nya tid – finns samma utgångspunkt, men här fördjupar och breddar Eriksson sin återgivning av nazismens grepp om det till synes välmående villasamhället som han själv växte upp i.
Hösten 1941 är huvudpersonen Johan Steiner 13 år och har just börjat i Lidingö läroverk. Att han har en judisk pappa har han knappt reflekterat över förut men nu blir han allt oftare påmind därom, bland annat av brunskjortade medlemmar i skolans nazistförening. Men efter Hitlers död är det som om det aldrig har funnits några nazister i Sverige. De håller tyst om och döljer vad de sysslat med; den som försöker avslöja dem råkar illa ut.
Romanen utspelar sig under åren 1941-1953, till stor del på Lidingö men också i centrala Stockholm och i trakterna kring Grisslehamn i Roslagen. Här finns dofter av stad och land, bilder från en både idyllisk och skrämmande tid som inte ligger särskilt långt tillbaka. I det trygga folkhemmet finns skräck och fasor; klasskillnaderna består i det begynnande välfärdssamhället. Johan kommer från fattiga förhållanden men hankar sig målmedvetet fram, studerar historia, längtar ut i världen och vill bli journalist.
Förutom föräldrarna finns det två personer som Johan verkligen respekterar och tyr sig till. Den ena är barndomsvännen Anders. Den andra är Helena, ungdomsförälskelsen. Eriksson har en imponerande förmåga att fånga samspelet – de små gesterna, ordens underförstådda betydelse – mellan människor som står varandra nära. Skildringen av Johans och Helenas komplicerade kärleksförhållande är ofta gripande, dock inte banal.
I sina noveller är Eriksson koncentrerad. Romanen är en aning mångordig ibland men aldrig ofokuserad. Jag blir nyfiken på hur det ska gå för Johan Steiner och det land som formar hans liv. Min bild av det moderna Sverige sammanfaller inte nödvändigtvis med den bild som Johan Steiner respektive Erik Eriksson har. Jag ser fram mot nästa del i romanserien och hoppas att författarens lågmälda men distinkta röst inte helt ska försvinna i marknadens larm.
