Erik Bergqvist | Inte är vind
Erik Bergqvist | Inte är vind

Erik Bergqvist | Inte är vind

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Erik Bergqvist inleder sin nya och sjätte diktsamling Inte är vind med ett citat ur Augustinus Bekännelser: ”Vad är tid? Om ingen frågar mig så vet jag det.”. Men i Bergqvists egen poesi är det inte bara tiden som är svårförklarlig, ogripbar och undflyende, utan hela verkligheten. Liksom i förra diktsamlingen Skingra från 2013 osäkrar Bergqvist det vanemässiga förhållandet till tingen och livet, snarare än till språket.

Men i Inte är vind är även själva relationen till poesin distanserad. Antingen lugnt konstaterande som ”Om vågorna borde en dikt skrivas” eller rent insisterande som ”Måste återta förvåningen: allt som/ existerar har någon grad av form, stil”.

ANNONS

Loja semesterbilder från Medelhavet blandas med korta eftertänksamma betraktelser över det mänskliga medvetandet. Den förvåning inför det mest vardagliga som finns i Bergqvists dikter är dock förtjänstfullt parad med en sorgsen pessimism. ”allt är efterstrålning, utan blodomlopp/ och överdraget med ludd som persikor.” Det är en vackert lågmäld melankoli.

Inte minst därför hajar jag till när det dyker upp ett par oväntat explicita stråk av civilisationskritik med lite trötta kängor mot ”det dödströtta dagiset vi kallar samhälle” och ”de som i varje relation bara ser makt”. På samma sätt blir tilltalet plötsligt lite konstlat och farligt nära klichén när Bergqvist låter en ängel vandra genom en diktsvit och där begrunda sin egen rena existens.

Men om det sticker av och sticker ut så är det förstås bara för att dikterna i Inte är vind i övrigt ter sig så perfekt sammansatta och, trots svårmodet, i någon mening harmoniska. Så låter Bergqvist också Inte är vind klinga ut, snarare än avslutas: ”Tomheten bär allt det som är./ Snart är träden osynliga dikten glömd snart/ är regnet ensamt.”

ANNONS
ANNONS