Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Inte allas viktoria. Rysslands president Vladimir Putin äskar en tyst minut på Röda Torget i Moskva den 9 maj 2017. Dagen då segern över Nazityskland firas över allt i Ryssland. Men "det här är inte min segerdag", konstaterar den finlandssvenske journalisten Anders Mård i sin bok.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En sjuklig rädsla för ryssar och Ryssland

Den schweiziske journalisten Guy Mettan undrar i sin nya bok över den västliga misstänksamheten mot Ryssland. Den finlandssvenske journalisten Anders Mård kritiserar förfallet i Putins Ryssland i sin. Björn Gunnarsson har läst båda.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Guy Mettan
Varför vi älskar att hata Ryssland
Översättning: Stefan Lindgren
Karneval

Anders Mård
Vägen heter Ryssland
Förlaget

Undertiteln till schweiziske journalisten Guy Mettans bok Varför vi älskar att hata Ryssland: Russofobi från Karl den store till Barack Obama räcker inte till. Explosionen av russofobi i USA efter Obamas avgång trotsar ju nästan alla historiska jämförelser. Mettan tvingas till ett tillägg, daterat januari i år, för att få med anklagelserna om att Trumps valseger inte var en effekt av det underliga amerikanska valsystemet och den vita arbetarklassens uppdämda raseri, utan av ryska påverkansoperationer.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Genom att hävda skepticism till det förhärskande amerikanska narrativet placerar sig Mettan i linje med den alternativmedia-opposition som består av en högst ohelig allians mellan gammelkommunister, högerpopulister, konservativa(!) akademiker och traditionella reportrar som exempelvis John Pilger. Mettan använder flitigt "whataboutism", alltså att peka på västlig kolonialism i allmänhet och amerikanska brott mot internationell rätt i synnerhet, inte minst i samband med Irakinvasionen 2003, för att så att säga jämna ut den föregivna striden mellan det absolut goda (USA och västlig globaliseringsliberalism) och det absolut onda (rysk aggression). Därmed lämnar han också öppet mål för den märkliga opinion som bekämpar konspirationsteorier genom att skapa nya konspirationsteorier.

Diskvalificeras

Vad än Mettan kan ha att säga kommer omedelbart att kämpas ner av dessa krafter, och hans åsikter om Putins Ryssland och västerländsk russofobi kommer därmed automatiskt att diskvalificeras som seriöst diskussionsunderlag. Att hans tonfall är indignerat och affekterat bidrar bara ytterligare till den extrema polariseringen i ett läge när lugn historisk analys och överblick är av nöden.

Mettan, som intressant nog är medlem av det schweiziska kristdemokratiska partiet, alltså varken kommunist eller högerpopulist, gör ändå ett stort upplagt försök att se de historiska linjerna bakom den till synes eviga västliga misstänksamheten mot Ryssland. Han går ända tillbaka till Karl den stores kejsardöme, och schismen mellan Östrom och den katolska kristenheten. Religionen som grund för kulturell olikhet spelar sedan en roll i hela Mettans detaljerade historieskrivning, vars slutsatser genomgående är den västerländska konstruktionen av Ryssland som barbariskt, despotiskt, expansionistiskt och efterblivet. Slående är att det "stora spelet" mellan imperiemakter, framför allt i Mellanöstern, förblivit sig likt från 1800-talet till idag. Det finns citat som gäller Krimkriget då som låter precis som nutida medier.

Noterar förfallet

En som lever upp till den tradition av negativa reseskildringar från Ryssland som Mettan utförligt refererar är finlandssvenske journalisten Anders Mård. I alla fall att döma av resedagboken Vägen heter Ryssland. Han medger det själv: "Ryssland och det ryska står mig upp i halsen". Mård kör bil mellan St Petersburg och Moskva, på motorvägen M10, och gör uppehåll på olika mer eller mindre historiskt signifikanta platser längs vägen, till exempel Dostojevskijs hem.

Överallt noterar han förfallet i Putins Ryssland, ibland väcker det rent av hans "raseri". Den 9 maj, då segern över Nazityskland firas över allt i Ryssland, konstaterar Mård cyniskt att "det här är inte min segerdag". Vinterkriget är aldrig förlåtet. Den nutida extrema polariseringen har en förespråkare även i Mård: "En saklig realism var inte längre aktuell, nu gällde antingen för eller emot". I sin historieskrivning tycks Mård betrakta Sovjetunionen som en blodbesudlad parentes mellan tsardömet och Putin, och drar paralleller mellan dåtida och sentida korruption, centralism och autokratiskt förakt för folket. Alltsammans bekräftar på ett nästan övertydligt sätt Guy Mettans tes om en västerländsk konstruktion av Ryssland som den ideala och eviga fienden.

Kollektiv galenskap?

För den som ändå inte vill ge upp hoppet om en smula saklig realism i ett alltmera otäckt polariserat geopolitiskt klimat är frågan: om den nygamla västliga russofobin mest är avsedd för inhemsk konsumtion. Är den ett sätt för den, efter finanskraschen vanmäktiga, globala liberalismen att avvärja attacken från högerpopulismen? Eller utgör den en kollektiv galenskap och uppmarschen till ett nukleärt världskrig. För en enskild medborgare är det omöjligt att avgöra vad som är sanning. För den som kan sin Machiavelli är det självklart att alla furstar ljuger, oavsett om de är demokrater eller autokrater. Läget är just nu ett narrativens krig mellan två imperiala makter. Det enda man kan önska sig är besinning från alla parter. Innan det är försent.