Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Hans Rosling.
Hans Rosling.

En osentimental blick tillbaka

Han visste tidigt hur han skulle fånga sin publik, visuellt tankeväckande och nyskapande. Nu kommer Hans Roslings memoarer och det är berättelserna från tiden i Moçambique som gör djupast intryck. Ulrika Knutson har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Hans Rosling och Fanny Härgestam
Hur jag lärde mig förstå världen
Natur och Kultur  

Hans Rosling står och hoppar på katedern inför en grupp förbluffade elever. I desperation sliter han sönder en liten filt. Det är en nyckelscen i hans memoarer. Gruppen består av blivande katastrofläkare och -sjuksköterskor; den lilla filten symboliserar biståndsvårdens begränsade resurser. Själva desperationen är en återklang av Roslings egna erfarenheter som frustrerad biståndsläkare i Moçambique. "Filten" räckte aldrig till.

Detta är hans första lektion som lärare, och allra först lägger han sig raklång på katedern:
"Alla blev osäkra, vilket var bra. Då hade jag deras uppmärksamhet. Jag såg ut över eleverna där jag låg."

Det är Hans Roslings pedagogik i ett nötskal, den som han så framgångsrikt har prövat på sina studenter, på företagsledare och biståndsmiljardärer, och på miljoner tv-tittare världen över. En pedagogik som både roade och oroade, som bröt ner publikens försvar och byggde upp ett nytt, faktabaserat. Så ville han i alla fall se det själv.

Hans Rosling (1948-2017) var en ädel produkt av folkhemmet, och som arbetarpojke från Uppsala fick han radikalt andra villkor än föräldrarna. Pappan jobbade i fyrtio år som rostare på Lindvalls kaffefabrik. Effektivt använder Rosling sina föräldrar som pedagogiskt exempel. Gastkramande är scenen där hans mamma tvingas göra abort med en strumpsticka, efter att den professionelle abortören utsatt henne för sexuella trakasserier, varpå mamman avböjde dennes tjänster. Den dödsbringande strumpstickan var trots allt förknippad med viss värdighet ...

Med hjälp av journalisten Fanny Härgestam berättas Hans Roslings memoarer stramt men med sinne både för pedagogik och dramatik. Den nyblivne läkaren Hans och hustrun Agneta, som är barnmorska, ska just ge sig av till Moçambique med två små barn, när Hans får diagnosen testikelcancer. Behandlingen är framgångsrik, men den äldre läkare som senare skickar i väg honom till Afrika är övertygad om att kollegan är dödsdömd. 

Skildringen av den unge biståndsläkarens liv i Moçambique är en höjdpunkt i memoarerna. Helt osentimentalt, och kanske därför så mycket mer gripande, skildras patienter, personal och människoöden. 

Som i en thriller försvinner hans läkarkollegor och Rosling blir ensam kvar som ansvarig läkare på ett sjukhus som i princip ska serva 80 000 människor. Det går ju inte. Ändå går det. Han får stycka ett dödfött foster i livmodern, och kapa armen på ett annat. Men en liten undernärd flicka räddar han till livet, genom en lindrigt ren sond. Och en hel by tackar doktorn, fast han inte lyckades klara patienten. Men han behandlade deras döda med värdighet, och det var värt mycket.

Hans Rosling lär sig en hel del om utvecklingens villkor. Det tar tre månader att förstå att hans sjukvårdsbiträde inte kan läsa en enkel skylt. Han saknar glasögon. Rosling ger Ahmed sina reservglasögon. Då visar det sig att Ahmed är analfabet. Han kan inte läsa. Men han lär sig läsa, och det är det som är utveckling.

Livet bland patienterna i Nacala ger också senare Rosling hans forskningsämne. Han studerar en mystisk epidemi, där cassavafrukten, bristfälligt hanterad, kan sprida en cyanidrelaterad förgiftning. Rafflande är avsnittet där andra forskare invänder mot hans resultat, och tvingar honom att skärpa argumenten.

Jag mötte Hans Rosling året innan han gick bort i förtid, och hade en livfull diskussion. Han tog mig i örat för en krönika jag hade skrivit om hans väl raljanta tonfall mot journalister. Jag tyckte att Rosling vevade för mycket mot media i faktaresistensens tidevarv. Vi förstod varandras argument, och det blev ett roligt samtal, som jag minns med värme. 

Apropå faktaresistens så ger Hans Rosling ett mycket intressant exempel på sådan, bland sina egna medicinstudenter under 1990-talet. Den fanatiska djurrättsaktivismen bland studenterna ger professorn gråa hår. Studenterna sätter noshörningar och schimpanser före människan, och Rosling suckar över att de vägrar se fakta. Studenterna ser djuret Människan som ormen i Paradisets lustgård, och tycker därför att barnadödlighet inte är något att bekämpa ...

Roslings berättelse är inte bara etiskt skakande. Den är också ett lysande exempel på att faktaresistens inte alltid handlar om okunskap. Den kanske inte alltid kan botas med kunskap. Fakta är också beroende av viljan. 

Mest läst