En historia som är svår att släppa

Ondskan är lika svårgripbar som i första delen av Madeleine Bäcks trilogi, våldet är brutalt och sexualiserat, men intensiteten i handlingen får Ingrid Bosseldal att kippa efter andan.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Handlingen i den andra delen av Madeleine Bäcks skräckeltrilogi om de uråldriga (parade med mycket samtida) mörka makterna i Hofors med omnejd, tar vid där den första delen, Vattnet drar, slutade. Och om jag tyckte ondskan var svårgripbar – och våldet brutalt och sexualiserat – i del ett, så är det ännu mer av samma sak i Jorden vaknar. Bäck klipper – som i debuten – mellan ett ganska stort antal karaktärer: offer, förövare, reportrar och bipersoner. Tempot i berättandet och intensiteten i handlingen får mig att rent faktiskt kippa efter andan – som sprang jag omkring, instängd mellan sidorna, fångad i en berättelse som jag inte riktigt förstår men inte kan släppa.

ANNONS

Det är något med det marginaliserade och vilsna i det gamla brukssamhället. Vad hände? Vad blir det av oss nu? Vem räknas och vem räknas inte? Men också förvaltandet av historien. Museiintendenten som sväller ut över sina kunskaper om gångna tiders häxprocesser. Gunhild, 80 år, som burit både skuld och arvet från sin mor genom ett helt liv och nu ställs inför prövningar som hon bara till en del är förberedd för.

Och så är det hela galleriet av vilsna, för att inte säga värnlösa (också om de gör fruktansvärda saker), unga vuxna – som i några fall hamnar på den mörka sidan, i andra på den goda. De gör det möjligt för Bäck att närma sig sin lite bortglömda plats på jorden från olika håll, samtidigt som myckenheten drabbar persongestaltningen. Flera av personerna plågas så fruktansvärt, några utsätts för vidriga övergrepp, ändå når det där lidandet inte hela vägen ut. De blir som en sorts pinade pappersfigurer, intressanta men inte förmögna att väcka sympati.

ANNONS