Neil Young är ett av rockmusikens främsta dialektiska genier. Dialektiska? Alltså så här – han upprättar musikaliska motsatser och upphäver inre avstånd, hans delar sig själv rätt av och uppträder med nya identiteter. Förändringen pågår hela tiden men bara för att han skall kunna komma åter till sig själv. Motsatsernas spel tar inte slut så länge han kan spela vidare. Vilket han nu gjort i en femtio år.
Som Neil Young påpekar mot slutet av sin bloggpratiga självbiografi Fredsförklaring är det i grunden frågan om skillnaden mellan hans akustiska jag och hans elektriska jag. Han kan inte välja däremellan, men det förblir – bra länge – två vitt skilda musikaliska klangrum. Å ena sidan är han Martingitarrens allra ömmaste förförare med en röst fylld av en ung mans sargade allvar, å andra sidan utlöser han ett explosivt gaspådrag där han vaggar fram med sin Old Black Les Paul som vore det en kippande bensåg. Så ser det ut – Kanadas ensammaste röst eller urdånets galopperande anförare.
De där dubbla identiteterna och det dialektiska geniet däremellan kan numera enkelt återskapas på den kollektiva minnesbanken Youtube. Själv upprepar jag gärna två uttag. Först konserten från Massey Hall i Toronto 1971. Där finns essensen från mästerverken After the gold rush (1970) och Harvest (1972)– en ensam och lätt kutryggig Neil Young med långt indiansvart hår och blekansikte. Inbunden men intensiv i det lillgamla vemodet. Det är hypnotiskt: ”Old man look at my life, I’m a lot like you were.” Det är som om Neil Young i Old man sjöng om sig själv fyrtio år senare, som om han sjöng genom sitt framtida och äldre jag.
Sju år senare är han en rank farmarpojke i vita byxor och hängslen framför jättekulisserna av Fenderförstärkare på Rust never sleeps-turnén 1978. Han har sällskap av mangelmaskinen Crazy Horse och scenen är installerad till en sorts teater med ambulerande munkar i kåpor. All energi i bandet har fått ny, häftig voltstyrka. Sången har vridits upp till vidbränd desperanto: ”Hey hey, my my, rock ’n roll is here to stay/ It’s better to burn out/ than to fade away.” Det är lika magnetiserande som den akustiska Old man. Kurt Cobain skulle senare citera de där raderna i sitt avskedsbrev.
Men den dialektiska poängen här är att den nyss nämnda Hey, hey... spelades i två versioner (fast med omvänd ordföljd) när skivan gavs ut – en sorgset akustisk (... out of the blue) och rasande elektrisk (... into the black). Den dubbleringen förblir Neil Youngs signatur. Men är det motsatser? Jag tror snarare att det är samma unga känsla som han transformerar åt olika håll, som skapar ett tunnväggigt spelrum mellan den allra fredligaste lantligheten och den där ylande rundgången. Det blir uppenbart när man ställer livesskivan Rust never sleeps (1979) och även hästsparkarna i American stars ’n bars (1977) mot skivan som gled emellan – de allra mildaste harmonierna fläktar varmt fram med orkesterstråkar och countryfelor i Comes a time (1978).
Andra artister hade klamrat sig fast vid sitt varumärke som en livboj – detta att förbli likadan – men det hör till själva den konstnärliga essensen hos Neil Young att zick-zacka vidare mellan rösten och urdånet eftersom de hör till samma egensinniga men i grunden också ansatta, tidsbundna känsloliv. Lägereldsfavoriten Heart of gold rimmas ju mot ”getting old”.
Alla de inre och yttre gränserna är i grunden utforskade med detta kreativa sextio- och sjuttiotal där inga mediokra skivor gjordes av Young. Det ena mot det andra till det tredje. Men vad som följer är i själva verket något helt annat än en sådan biografisk läroprocess av motsatser. Den stora blandningen inträder. Man kan bli perplex för mindre. Neil Youngs följande tre decennier klättrar över i en rastlös konsumtion av musikaliska identiteter.
Han turnerar genom stilarna som genom ett arkiv: johnnyrottenpunk i Rust never sleeps (1979), hopplös syntrock i Trans (1982), patinerad rockabilly i Everybody’s rockin’ (1983), ädelcountry i Old ways (1985), bluestolvor i This note’s for you (1988), rundgångsorgier i Arc (1991), grunge i Mirrorball (1995), kurtcobainkval i Sleeps with angels (1994), konstiga koncept i Greendale (2003), indiansommar i Prairie wind (2005), krigsprotest i Living with the war (2006). Sedan både änglakörer, tramporglar och även svulstiga stråkar. Några kalkoner rantar över vägen och resten är rock ’n roll.
Neil Young har kort sagt kört sina gamla kromdrömmar i precis alla riktningar. En del av detta är umbärligt, somt rent av plågsamt, men viktigt nog finns där alltid några verkliga guldfynd i floden. Han återvänder ändå till den där källådern av intensitet som fälls ut som antingen viskande intimitet eller fullt alarm.
Vad är det som driver motsatserna samman och sprider ut dem på nytt? Förmodligen något vitalt men fragilt i den där unge singer/songwritern som vi ser i Massey Hall i Toronto 1971. Eller snarare – motsatserna möts och tumlas runt i en pågående Hippie dream, som en låt heter. En varudeklaration kunde lyda: Moder Jord, indianer och cowboys, peace&love, Buick Skylark 1953, Buffalo Springfield, cannabis åt alla, lantlig frid, nördig teknik, Woodstock, bussig kapitalism, experiment som brinner upp, Rainbow Family, rutiga flanellskjortor, månkalendern, Pocahontas, tinnitus, norrsken ... ”We were gonna save the world” ...
Neil Young är förstås inte någon förflummad hippie utan snarare urtypen för en homo faber, en doer med diverse verktyg, men i centrum av musiken finns ändå ett känsloladdat upplevelseblock där den ovanstående tiraden är som själva drömklistret. Annorlunda uttryckt – drömmen om ett liv som är större än livet. I det ljuset är Neil Young i sina sånger snarast en kantstött romantiker som insett att paradiset är ödelagt och hippiedrömmen brusten, men som ändå lyckas vidmakthålla en livskänsla som nog bara musiken förmår att förmedla. Just därför blir det musik som är så känslomässigt specifik att sångerna får en kärna av ”silver&gold”, alltså lyrik.
Detta drömstoff kan förvisso också bli dramatiskt som i Powderfinger, en episk monsterlåt om amerikansk urhistoria: ”Look out Ma, there’s a white boat coming up the river ...” Det förblir ett oerhört intro där Neil Young också är den där tjugotvååringen med pappas bössa i händerna. Ändå märker man också där att Neil Young aldrig har bråttom i sin musik. Den har egentligen alltid rullat fram – som bilen, tåget eller den där floden.
Rockmusik är i grunden transportmusik. Viktigt nog bärs denna rörelse av The Force of the Horse. Kompbandet Crazy Horse rullar under Neil Young med en sorts lunkande och slamrande fyrtakt som efter hand kan nå samma massiva kraftöverföring som ett av Amtraks längre godståg. Där finns ett förrädiskt driv i medeltempo eftersom det bygger upp ett utdraget ljudrum för Youngs utflykter med Old Black – mellan tummen och pekfingret både Hendrix och JJ Cale, eufori och svanesång. Det är så Neil Young flätar samman Klagan med Längtan till de där långa melodilinjerna.
Har inte alla olikheterna i låtkatalogen till sist tangerat en vaggande ljudbild? ”It’s all one song”, löd det spontana svaret till publiken i Jim Jarmusch konsertfilm The year of the Horse. Grovt, finlemmat, ofta skönt, ibland insnöat eller bara rysande. Akustiskt och elektriskt. Rösten och urdånet.
Sent omsider verkar det dialektiska geniet Young ha smält samman motsatserna, som om en äldre Young förlikat en yngre man. Le noise (2010) – döpt efter producenten Daniel Lanois – låter som en sådan syntes. Den genljuder lika mycket i den 27 minuter utdragna Driftin’ back på Psychedelic pill (2012). ”Hey now now, I’m driftin’ back.” Det är en ekokammare för det förflutna, men så plötsligt kommer en helt obetalbar vers: ”Gonna get me a hiphop haircut”! Påstår den gamle hippien.
Men vad målar själva musiken i detta klangrum? Jag följer förstrött ordfloden i självbiografin Fredsförklaring och stöter på några förklarade rader. Musik är ”en känslostorm, väder för själen, djupare än djup, bredare än bred.”
Väder för själen. Det är fint, ungefär som ”We were gonna save the world” i Walk like a giant – ”then the weather changed”. Neil Young är nog den mest omfattande väderlekstjänsten i amerikansk rockmusik – och därför vill jag allt gärna i kväll höra en kolossal låt som Walk like a giant i Slottsskogen. Transportmusik. Där hörs kanske en hel hippiedröm vissla och dundra i kvällsluften.
