Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren har varit så eftertraktad att den stjäls från biblioteken, skriver Anna Carlstedt i förordet. När den nu återutges i en fjärde, utökad upplaga kan den, tror jag, läsas på två sätt. Som en mer eller mindre dammig akademisk klassiker om händelser som är mer än hundra år avlägsna – eller som politisk dynamit. Jag föredrar dynamiten.
Ambjörnsson har studerat nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och arbetarrörelsen i sågverkssamhället Holmsund utanför Umeå. Det som intresserar honom är den mentalitet som växte fram i folkrörelserna kring förra sekelskiftet: självdisciplin, bildning, långsiktig planering, rationell argumentation.
”Disciplineringen kommer”, skriver Ambjörnsson, ”inte ovanifrån, utan inifrån arbetarna själva, deras behov och ambitioner.” Det var ”en skötsamhet på egna villkor” som ”på sikt kom att underminera den patriarkaliska bolagsvärlden.” Organiserade arbetare uppnådde förändring; de som spontanstrejkade för att supa och spela kort förändrade ingenting. Idag kunde inget vara mer osexigt än självdisciplin. Vem är det vi lyder när vi tycker det?
Den skötsamme arbetaren är full av citat som handlar om självförbättring genom studier. Med sina egna ord syftade arbetarna ”till personlighetens utveckling och fördjupning, till intellektuell tillväxt och till ökad förmåga att även på känslans område tillgodogöra sig vad litteraturen, konsten och samlivet kunna erbjuda av verkligt värde.” Sagt av någon som började jobba efter sex år i skolan. Idag skulle vi säga åt honom att hålla käften och nöja sig med Mello, annars är han ”elitist”.
Vår tids missnöje och sociala orättvisor kan snart tävla med 1880-talets, men vår dominerande mentalitet är en annan. Den handlar inte om skötsamhet och självbildning, utan om stolthet och identitet. Stolthet är en fälla och en konservativ kraft. Den lurar dig att uppfatta varje antydan om att du borde förbättra dig själv som en dödlig förolämpning. Om den tidens vänster hade varit lika besatt av identitetspolitik som dagens, skulle den ha sagt till arbetarna: Alkoholismen är er kultur. Låt ingen ta flaskan ifrån er!
På obetald fritid ägnade sig arbetarna åt mötesteknik, protokoll och formaliteter. Låter det trist? I så fall ska du läsa Jo Freemans artikel The tyranny of structurelessness. Den är gratis tillgänglig på nätet och borde vara en klassiker.
Folkrörelserna ordnade egna bibliotek och studiecirklar – en protest mot den dåliga skolundervisningen. I protokollen kan man se att folk som hade börjat arbeta på sågen när de var fjorton associerade till inkas, grekerna och egyptisk historia under sina diskussioner.
Den som läser börjar snart också skriva själv. Sågverksarbetaren David Johansson berättar för Ambjörnsson att han blev uppkallad till direktören. Någon hade skrivit i tidningen och klagat på arbetsförhållandena. ”Det är jag, det”, svarade Johansson. Och tillade: varje kommatecken står där det ska stå.
När de självlärda arbetarna vann rösträtt uppträdde de som mogna och ansvarsfulla väljare. De lockades inte av revolutionsfantasier, extremism eller konspirationsteorier. I riksdagsvalet 1936 deltog tre högerextrema partier. De fick sammanlagt mindre än två procent av rösterna.
Den skötsamme arbetaren ger inspiration och uppmuntran av ett slag som det verkligen råder brist på just nu. Den visar oss att läget inte är hopplöst. Man kan organisera sig, utvecklas, lyfta sig av egen kraft. Det har fungerat tidigare.
Boken ger också anledning till självkritik. Den visar vilka krav vi har slutat ställa på oss själva. Vi har lämnat ifrån oss alla självförbättrande och samhällsförändrande verktyg. Folkrörelserna har misslyckats med att överföra den mentalitet som Ambjörnsson beskriver till nya generationer. Vårt politiska debattklimat är raka motsatsen till studiecirklarnas. Hur kan ett land med en stark självbildningstradition så snabbt förfalla till faktaresistens, okunnighet och rent gnäll? Och hur djupt gick folkrörelsernas mentalitet om den kunde upplösas så lätt? Idag, när vi kunde behöva deras ryggrad, är den borta.
Allt var emellertid inte positivt då heller. Efter en tid tystnar kvinnorna, skriver Ambjörnsson, och redan på 1930-talet har det mesta av vitaliteten försvunnit från de folkrörelser han studerar. Hur gör man för att en rörelse av det här slaget ska fortsätta att vara inspirerande och kreativ för mer än den första generationen? Ambjörnssons bok väcker många allvarliga frågor – ifall vi läser den som om den gällde oss själva.
