Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    En animerad värld av tekniska snillen och kreativa galningar

    bok: Animationsfilmen har fått sin historia personligt berättad av tecknaren Ajan.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Midhat Ajanovic, mer känd som tecknare under pseudonymen Ajan på GP:s Världens Gång, har gjort en pionjärinsats genom att skriva animationsfilmens drygt 100-åriga historia. Jämfört med spelfilmen har animerat och tecknat aldrig stått högt i kurs, i många historiska verk nämns de som bäst i fotnoter. Det är trist, för filmkonsten är trots allt ett träd med många grenar. Animationer tillför den rörliga bildens historia något unikt, en förmåga att nå bortom fysiska begränsningar och igenkännbara verklighetsdrag.
    I De visuella tonsättarna skippar Ajan vetenskaplig akribi och träder personligen fram i urval, stil och analys, lite grann som Rune Waldekrantz gjorde i sin Filmens historia i tre feta band. Kronologiskt i 30 kapitel porträtteras lika många mästare som på ett eller annat sätt förtjänar att kommas ihåg. Många har säkert inspirerat animatörer i skrået som Ajan - här trängs tekniska snillen med kreativa galningar och berättargenier som använt alla tänkbara visuella medel för att ge rörligt liv åt fantasin.

    Ajan inleder sin exposé med att damma av den i filmhistoriska korridorer ständigt omtvistade frågan vilket år som står på filmens startsladd. 1895, brukar vi säga. Tre år tidigare, påminner Ajan, höll Émile Reynaud sin första offentliga visning av sina "optiska pantomimer" (bilder på perforerade pappersremsor projicerade på duk via ett mekaniskt spegelsystem). Film baserad på fotografiska bilder var dock långt fiffigare, och så var Reynaud glömd. En svensk som mötte samma öde var Victor Bergdahl. Med sin Kapten Grogg, en ohyvlad karaktär som aldrig spottade i glaset, gjorde han flera år före Walt Disney animationsfilm för en internationell publik. Bergdahl var uppfinningsrik både tekniskt och konstnärligt, ändå dröjde det till förra decenniet innan hans törstande kapten fick en liten boom igen tack vare en utställning på Bildmuseet i Umeå.
    I vår tid talas det nedlåtande om tecknad film som barnfilm, ofta svepande som alltför våldsam och omoralisk. Rörliga animationer har trängt in i reklamen och ut på webben. Visserligen är animationen, som Per Åhlin påminner, ett "allkonstverk vars enda begränsningar är fantasin ... och pengarna". Men det fanns faktiskt en tid innan de kommersiella krafterna tuggat i sig termen tecknat. Själv minns jag min förvåning första gången jag såg Viking Eggelings Diagonalsymfonin från 1925 - en animation, per definition, men i samma anda som avantgardistiska verk av, säg, Igor Stravinskij och Fernand Léger.
    Ajan beskriver Eggelings teknik att ruta för ruta rita rörelse likt visuell musik som ett extremt uttryck för den europeiska, pretentiösa konsttraditionen (som styrde rakt in i modernismens vita vägg). Amerikansk animation däremot, med sina rötter i varieté och tecknade serier, blomstrade med Disney och har sedan dess aldrig mött riktigt globalt motstånd. Manga, sprungen ur japanska träsnitt, är väl den enda bildkultur som kan putta Kalle över kanten (fast innan dess hinner Disneykoncernen säkert byta fot).

    Ajans disposition av texterna - från pantomim till just manga - i uppradade porträtt gör boken ohanterlig som uppslagsverk. Hoppar man mellan kapitlen får man däremot en god överblick, till exempel ser jag äntligen sambandet mellan kvantitet och kvalitet i filmerna från östra Europa, Sovjet och Ryssland dessförinnan. Ajan placerar dockfilmen och leranimationerna i ett vidare perspektiv: å ena sidan som konstnärliga uttryck under repressiva regimer där tecknat kunde tolereras och därför blev en bransch för retirerande rebeller; å andra sidan bildkonstens influenser från sagolitteraturen och moderna författare som Kafka och Hasek.
    Att den tjeckiske författaren Carol Capek, som myntade ordet "robot" (i pjäsen R.U.R), var särskilt inspirerad av dockteater ger en fingervisning om vilka kontaktytor mellan konstarterna som nöttes under Sovjettiden och senare gnagt vidare i generationer av bildkonstnärer. Dockfilmaren Jan Swankmajer, som kallat sig militant surrealist, blev till exempel svartlistad i Tjeckoslovakien för sin "sjuka och negativa pessimism". Ändå är det förtrycket han kan tacka för den kreativitet som blommat i exil. I Swankmajers dockfilmer, som hör till det märkvärdigaste man överhuvudtaget kan se, flyter världen och människans inre ihop i rörliga, mystiska drömmar bortom förstånd och normal illusion.

    Ajans stora bidrag, vill jag påstå, är att han tar animationsfilmen på allvar. Inte gravallvar, men med respekt och folkbildarvilja. Hur många filmskribenter refererar med magstöd till Kundera och Apollinaire, eller pekar på kabukiteaterns arv i dagens manga?
    Namn kan föralldel saknas, men detta är Ajans historieskrivning. Det är slagsida åt öst, och av kvinnor hittar man inte många. Dock några: Lotte Reiniger, Claire Parker, Caroline Leaf. Nu är de mindre glömda.