Hon har blivit korad till årets kvinnliga komiker tre gånger och är enligt kollegan Özz Nûjen en av Sveriges absolut roligaste komiker. Men det tog sin tid att komma dit; Ann Westin arbetade länge som mentalskötare och undersköterska utan att riktigt våga tro på sina innersta drömmar. Vägen till scenen har inte varit rak, men är just därför desto mer intressant.
Material till en bok har hon med andra ord samlat på sig, liksom intryck från skilda världar och miljöer. Från uppväxten i arbetarkvarteren på Hisingen och vidare till Norrbotten, för att sedan flytta hemifrån redan vid 16 års ålder.
Problemet med denna självbiografi är att författaren skriver sin historia i kronologisk ordning och låter allting få ungefär samma utrymme. När det dyker upp en koppling till något intressant längre fram i livet får vi veta att vi kommer till det senare. Det blir för många transportsträckor med en känsla av redovisningsplikt för varje steg i barndomen, tonåren och vuxenlivet. Då och då bränner det till, men en redaktör hade behövt sätta tänderna i materialet och renodla berättelsen.
Vågar satsa på sin dröm
Det är när Westin bryter upp från sitt arbete som undersköterska och vågar satsa på sin dröm som boken får fart - dessvärre dröjer det alldeles för länge. Vi får vara med när en ny karriär föds, men också när hjärnblödningarna slår till. Westin berättar uppriktigt om sina känslor kring det svåra och visar ett allvar som anats även tidigare i texten.
Hennes berömda och dråpliga humordyker förstås också upp i boken, i krassa formuleringar med mycket självdistans och i underhållande scener från verkligheten. Lika rappt som på scenen blir det dock inte - och det är väl heller inte meningen.
Däremot hör manhela tiden hennes röst bakom orden; språket är onekligen hennes trots att andra står för manus och bearbetning (Anneli Abrahamsson och Susanna Eklund).
