Emil Boss | Vad avlägsna vi ser ut, man kan knappt tro att det är vi

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Socialisten Johan Jönsson har i vinter fått konkurrens av syndikalisten Emil Boss som kollektivsamhällets röd-svartaste skildrare under Bonnierdrakens vinge. Boss debut Vad avlägsna vi ser ut, man kan knappt tro att det är vi har mycket gemensamt med Jönssons Efter arbetsschema från 2008: patoset underifrån och erfarenheten av monotont arbete och fikarum med cigg och Delicatobollar. Monotonin förvandlad till en litteratur som kombinerar självbiografi och språkmaterialism.

Där Jönsson ger ut tjocka böcker, väljer Boss ett slankt A4-format likt 60-talets diktsamlingar med konkret poesi, och greppen är lika nygamla.

Sin livsberättelse redovisar Boss i form av timrapporter, från anställning i butik mellan åren 2002 och 2008. Här finns också poetiskt ifyllda formulär ”inför utvecklingssamtalet”, samt en transkribering från en dag på jobbet: ”kassabandet pedalen VDA skärmen tangenterna femtioåtta kvittot kassabandet pedalen VDA skärmen tangenterna femhundra hej kasse tack jämna pengar hej”, och så vidare.

ANNONS

Emil Boss är även konstruktör av lajvspel och det performativa tänkandet behärskar han. Monotonin känns levande i hans bok och inledningsvis också tragikomisk. Men allvaret växer.

Där Jönsson kan brista ut i passionerat äckel, ligger melankolin närmare till hands för Boss. I lyriska iakttagelser försöker han se bortom ekorrhjulet.

Här kommer en stor besvikelse till uttryck, som det inte är svårt att dela. En besvikelse över att all mänsklig möda inte lyckats raffinera fram något så ”enkelt” som en samhällelig omtanke om alla. I stället släcker slentrianen utopierna.

om jag skriver så här

jag ville att vi skulle älta varandra ända tills

vi höll någonting i våra händer om jag skriver

att jag trodde på det och det fanns där som en

liten fågel eller havet om jag skriver sen kom

de tillbaka måndag tisdag onsdag

Genom bokens sista sidor löper en ensam svart linje, som ett hjärtstillestånd eller en odifferentierad rad av meningslösa dagar. Det jag bevittnar är den politiska kroppens tragiska förvandling till existentiell sorgeskrift.

ANNONS