Elin Berge och Frida Hyvönen | Kungariket
Elin Berge och Frida Hyvönen | Kungariket

Elin Berge och Frida Hyvönen | Kungariket

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vad fint det är med kornett. Precis som i Elin Berges tidigare fotodokumentationDrottninglandet från 2009, så har Frida Hyvönen skapat suggestiv, kompletterande musik till det nya bokprojektet Kungariket. När man tittar på bilderna kan man samtidigt lyssna på den medföljande cd-skivan. Blåsinstrumentet med sin historia av gammal brunnsmusik och en äldre tids meloditänkande bidrar med något viktigt till den nya bokens omvända perspektiv.

Där det förra verket dokumenterade några par i Västerbotten – thailändska kvinnor som har gift sig med svenska män, med fokus på kvinnornas öden – handlar Kungariket om några av dessa pars resor till Thailand. Och nu är det snarare männens främmande blickar som intresserar Berge. Den respektfulla och litet sorgesamma tonen fångar männen med sina rutiga, kortärmade skjortor på besök i de thailändska hemmen. Livet som pågår, under festligheter, stunder av vila och religiösa ritualer.

ANNONS

En återkommande detalj är västerbottniska älghorn som placerats ovanför fönster och dörrar. Som om Sverige bara fortsatte, någon helt annanstans. De ackompanjerande kornettklangerna fungerar som en spegel för det märkliga spelet mellan hemma och borta.

I sin inledande text skriver Elin Berge om hur hon under en promenad längs en landsväg möter en krum och krokig gumma och en lösspringande hund som stannar upp och tittar på henne. Hon associerar till Sune Jonsons bild av änkefru Olga Gavelin, tagen 1961, och hur Västerbottens inland då såg ungefär likadant ut som Thailand nu. Då passerar en dyr och blank pick-up och rör upp dammet från den röda jorden. Traditionell landsbygd möter ny ekonomi. När gumman var ung och byns befolkning fortfarande levde av jordbruket och byteshandel, var en persons sociala status kopplad till kulturellt kapital.

Det som har hänt, har hänt överallt. Uppluckringen, förflyttningarna, mobiltelefonin. Sakerna som finns där, glädjen i att träffas och göra roliga saker tillsammans, ögonblicken av saknad. Buddhafigurerna, liksom fotografierna av den thailändska kungafamiljen som förekommer i många av bilderna, berättar om en ritualiserad samhällsordning.

Jag tror att det är tidens rörelser och förskjutningar som framför-allt upptar Berge. Tiden i tingen, tiden i kropparna. Mats-Åke har ont i ryggen och ligger på det färgglada täcket i sovrummet. Sverige är så långt borta och ändå alldeles intill. Flickan som har fått en Barbie- docka av sin faster i Sverige, bär en klänning i samma rosa färg som dockans kläder och stövlar.

ANNONS

Att kalla detta för vardagspoesi vore trivialt och förminskade. Det finns något av William Egglestons färgskala i Berges bilder, och den tystnad som omgärdar människorna och föremålen kan påminna om Egglestons resor i den amerikanska södern, inklusive den dova och litet sövande hettan. Männen och kvinnorna tittar på varandra. Ibland vet de inte riktigt vad de skall säga.

ANNONS