Begreppet könsroll må vara både något förlegat och missvisande. Ändå är det just detta ord som gång på gång dyker upp i mitt huvud när jag läser nyzeeländska författaren Eleanor Cattons debutroman Repetitionen, dock i något överförd bemärkelse. För Repetitionen är en bok där roller, dels i konkret men också mer abstrakt bemärkelse, samt kön och begär utgör huvudtematiken.
Grundintrigen är en till leda utnött kliché: en äldre man, 30-årige Mr Salladin och en yngre kvinna, 17-åriga Victoria, inleder en affär. Eftersom Victoria är sistaårselev på flickskolan Abbey Grange och Mr Salladin undervisar skolans orkester blir det ramaskri. Han får sparken och hon sjukskrivs.
Här lämnas dock de olyckliga tu åt sitt öde. Istället beskriver Catton, i kollektivromanens form, de känslor (avundsjuka, skräck, begär och allmän förvirring) som skandalen väcker hos de övriga skolflickseleverna. Tre av dem, Victorias yngre oskuldsfulla syster Isolde, den urtråkiga och lite patetiska Bridget samt uppstudsiga Julia får alla privatundervisning hos samma cyniska saxofonlärare och dennas ateljé blir strax historiens nav.
I en parallellhistoria får vi också följa 18-årige Stanley som är förstaårselev på ett dramainstitut som tillsammans med sina klasskamrater bestämmer sig för att göra pjäs av skandalen.
Som synes är Repetitionen en något spretig historia och som så ofta med kollektivromaner riskera den ibland att bli väl flack. Samtidigt beskriver Catton tonårslivets förvirring med en mycket tilltalande skarpsinnig kyla. De torra lakoniska iakttagelserna staplas på varandra: hur skolans tjejgäng ordnas hierarkiskt likadant år efter år, där individerna visserligen byts ut men persongalleriet förblir detsamma. Hur flickorna förhåller sig distanserat till sig själva, snarare spelar sig än är sig. Genom denna språkliga och tematiska enhetlighet kompenserar Repetitionen för den sammanhållning och det djup den saknar i intrigen. Detta är en mycket bra debut.
