Eldfågeln | Göteborgsoperan, lördag

ANNONS
|

Sällan, för att inte säga aldrig tidigare, har jag sett en koreograf initiera ett sprittande extranummer för att möta publikens applåder. Fredrik Benke Rydman överraskade uppenbarligen alla när han efter premiären av Eldfågeln på Göteborgsoperan i lördags fick såväl dansarna på scenen som musiker i orkesterdiket att gå loss. Den entusiastiska publiken fick till sist vad den allra helst ville: se Benke själv göra några moves.

Det blev en avslutning helt i den generösa anda som präglar projektet Eldfågeln. Göteborgsoperan vill bredda sin publik och göra den delaktig. Inte minst dansen behöver en stadigare förankring i staden och regionen – och i själva operahuset! Vem kunde vara mera lämpad att leda en sådan satsning än Fredrik Benke Rydman?

ANNONS

Som dansare och koreograf har han flerfaldigt bevisat att dans kan ha både sammansatt konstnärlig höjd och brett publikt genomslag. Grunden är förstås alla åren med Bounce, men även rader av shower och inte minst den stora nytändningen av Svansjön.

Uppdraget nu var att iscensätta Igor Stravinskijs balett Eldfågeln från 1910, med levande orkester och en hel hop amatörer på scen, utöver operans egna dansare och inlånade breakdansare. Resultatet är en omtolkning av den klassiska sagan i en miljö med tydliga markörer för en ung publik.

Den hemliga trädgården blir en svartklubb och Ivan (Aviad Arik Herman) är mera en ung och ovan besökare än prins. Öppningen är effektfull, ridån lyfter bara tillräckligt för att visa danssugna fötter och ben av olika fason. Så knackar en ung kvinna på den svarta väggen och tillsammans med Ivan slinker vi in.

Trollkarlen Kastchei (Oleg Stepanov) är förvandlad till klubbägare med gangsterfasoner och hybris. Entrén sker på en vit häst. ”Prinsessorna” utgör hans flickentourage bevakade av stöddiga livvakter. Ett par guldglittrande gossar leker kungar i baren medan klubbgästernas dansar, allt i en stämning på gränsen till rave.

En sådan omgörning av klassikern kan tyckas förutsägbar, på gränsen till det banala, särskilt med Tomas Sjöstedts kostymer som typiserande markörer, men den ger onekligen den stora ensemblen en verklig funktion. Och Benke Rydman är mera på jakt efter stämningar omsatta i dans, än en utbroderad historia.

ANNONS

Eldfågeln förs in som en luggsliten figur från samhällets utkant. Fredrik Wentzel i rollen glider omkring i vimlet, med en kostym som ger logik åt den magiska fjädern. Det dröjer innan koreografin släpper loss Wentzel i fullt spinn, men då lyfter nästan taket.

Rydman svarar själv för scenografin, som bygger på nivåelement, vilket underlättar möjligheterna att ratta runt alla medverkande på scenen. Det finns ögonblick då mängden står i vägen för hans koreografi. Å andra sidan uppstår mästerligt hanterade masseffekter, slutscenen är en. Genomgående har han lyckats skapa rörelser i nivå med den stora ensemblens kapacitet.

En fest utan ljus- och rökeffekter är idag inte värd namnet. Ljus-designern Tobias Hallgren har därför fått utrymme att brassa på med ljusväggar och ramper. Ibland så att det bländar publiken, kanske för att ge begreppet svartklubb ännu en association? Vi ser inte vad som försiggår.

I mötet mellan Ivan och flickan han förälskar sig i (Angelina Allen) får ljuset spela en magisk roll. Kärleken må förblinda, men tekniken sammanlänkar. Själva kärleksmötet är kyskt, ända mot ända kan ingenting hända. En utflykt i salongen är det ystraste uttryck förälskelsen tar.

Benke Rydman ger Aviad Arik Hermans yngling lätta fötter med klassiskt inspirerande steg, en oskuldsfullhet ställd mot klubbkollektivets tyngre gung. Angelina Allen och de övriga flickorna – Therese Fredriksson, Kyoko Matsumoto och Ekaterina Shushakova – dansar med glittrande energi, men kuvas av vakternas tufft breakande trio. Koreografin arbetar både med utsuddande av gränser mellan stilarna och kontrastering av dem. En scen med Wentzel i fronten ger den gamla fågeldansen ett kreativt lyft.

ANNONS

Eldfågeln har inte samma totala briljans som Svansjön, men en utåtriktad bredd. Fredrik Benke Rydman leker oförskräckt med hintar och associationer, populärt inbjudande och till eftertanke manande. Allt vilar på Stravinskijs musik, med Göteborgsoperans orkester som en viktig, inspirerande del i den massiva effekten.

En än uthålligare dansglädje släpptes senare loss i Experimental battle på Lilla scen, ett återkommande arrangemang under Monica Miloccos ledning. Under ett par timmar battlade 16 unga dansare. På publikplats stod Fredrik Benke Rydman. Respekt!

Göteborgsoperans Danskompani, breakdansare och amatörer i alla åldrar möter Stravinskijs Eldfågeln i en ny version skapad av Fredrik Benke Rydman.

Lis Hellström Sveningson är kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Krönikerade senast om Scenkonstbiennalen i Malmö.

ANNONS