Max Porters roman hyllades stort när den kom ut i England 2015.
Max Porters roman hyllades stort när den kom ut i England 2015.

Egensinnigt tröstande bok om sorg

Finns det någon förlösning från en smärtsam förlust, kan sorgen en gång lämna oss? Ett svar, så här i allhelgonatider, ger Max Porters roman Sorgen bär fjäderdräkt.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Sorgen har sin egen dramaturgi, helt väsensskild från den som format västerlandets historier. Enligt klassisk dramaturgi rör sig berättelsen mot konfliktlösning längs en väl upptrampade rutt som hängt med sedan antiken. Anslag. Presentation. Fördjupning,Konfliktupptrappning. Och sedan: klimax, lättnad, räddning, soluppgång eller avsked, men alltid någon form av förlösning.

Det skeendet är så djupt inskriven i västerländsk kultur att man kan befara att den blivit en förväntning som vi har inte bara på pjäser och filmer utan på livet självt.Men sorgen låter sig inte pressas in i kurvan. Den kräver en annan historia.

Personligt hållna böcker om sorg äger jag hyllmetrar av. C.S. Lewis, Joan Didion och Tom Malmquist hör till de författare som jag gärna läst i tider av förlust.Men sällan har jag väl stött på något så egensinnigt tröstande som Sorgen bär fjäderdräkt av den brittiske författaren Max Porter.Som ingenting annat lyfter den blicken från den personliga sorgen, mot en sorgens arketyp, som är lika värmande som svarthumoristisk.

ANNONS

Gjorde succé i England

Boken som snabbt gjorde succé när den 2015 gavs ut i England är en underbar sorts korsning mellan fabel, kortroman och essä.Fiktionen är skenbart enkel, som i en barnbok nästan. En änkling med söner sörjer sin fru och försöker samtidigt skriva en bok om poeten Ted Hughes. När mannen en kväll får besök av en kråka som ringer på dörren och med burdus ömsinthet kräver hans uppmärksamhet tar sörjandet en drastisk vändning.

Vem är den stora fågeln som lyfter upp mannen i vingen och gör honom så rädd att han pissar ned fjäderdräkten?Är han stigen direkt ur Ted Hughes stora diktverk Crow?Så kan man se det. Men allra mest tycks kråkan vara en släkting till Fågel Fenix, uppstånden ur de spillror och slamsor som är mannens egen sorg.

Berättarperspektivet skiftar från pappan, till sönerna, till kråkan, som lovar familjen att stanna så länge han behövs, som hjälp och sorgeterapeut. "Jag tror på den terapeutiska metoden", konstaterar Kråkan torrt.

Okonventionell sorgeterapeut

Men Kråkans sorgeterapi, ska det visa sig, är av den mindre konventionella sorten. I ena stunden slåss han med mannen i vardagsrummet, i nästa stund målar han djurparksbilder tillsammans med barnen, drar en sedelärande skröna om demoner eller uppmanar sönerna att bygga modeller av den döda mamman.

ANNONS

Till skillnad från andra skönlitterära fåglar, som Jonathan Livingston Seagull, den

legendariske måsen i Richard Bachs berömda sjuttiotalsroman, är Kråkan inte elegant och högstämd snarare lite påfrestande och äcklig, insvept i sin stank av förfall och med smak för kaninungar och träck.Och ändå.När kråkan installerat sig i familjen ska det visa sig att hans låga position är den perfekta platsen för att möta familjens sorg. Mer än att uttala stora sanningar från en hög höjd leker och provocerar kråkanfram insikter och läkning hos familjen. På så sätt kommer Max Porter åt aspekter av sorgen som vi sällan pratar om, också de mest futtiga, komiska och fula.

Fint översatt

Att översätta Kråkans bollande med ord till finstämd svenska – ömsom fjäderlätt, ömsom arketypiskt tung – är en bedrift värd en stående ovation. Med exakt gehör för ordens valörer har Marianne Tufvesson gjort den svenska kråkan till en vän, ursäkt, räddande ängel, skämt, symtom, inbillningsfoster, vålnad, krycka, leksak, fantom, munkavel, analytiker och barnvakt minst lika oemotståndlig som originalet

I skarp kontrast till Kråkans lite burdusa stil står mannens levande minnen av den döda. Tiden går, hela tiden med Kråkan tätt intill, men för mannen bleknar inte det förflutna, tvärtom är det ständigt aktivt i nuet.

ANNONS

Sorgen blir en del av den vi är

Nej, det finns ingen riktigt förlösning från sorgen, varken för mannen eller pojkarna eller någon annan tror jag.Den kan anta olika skepnader.Men förlusten är livslång. Den går inte över. Dess dramaturgi är spiralformad. Man rör sig nedåt eller uppåt men konfliktlösning får man glömma. Och i slutänden tycks det vara hit som Kråkans vägledning pekar, till en punkt i sorgen där det är möjligt att se förlust som någonting som inte bara stympar utan också definierar oss.

För att sörja behövs ingen kråka, konkluderar fågeln, innan han ger sig av.Sorgen är tvärtom den väv som personligheten består av, ett underbart kaos.Så här i Allhelgonatider, när jag går min vanliga promenad, mellan tre kyrkogårdar finns ingen tanke som jag hellre tänker.

ANNONS