Edmund de Waal | Haren med bärnstensögon

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Tingen lever sina egna liv och litteraturen har lite då och då försökt göra fenomenet rättvisa. Böcker har skrivits ur en kolbits perspektiv (The a utobiography of a l ump of c oal, 1870), ur en byggnads perspektiv (Livet – en bruksanvisning, 1978) eller ur en mesopotamisk krukas (The c ollector collector, 1997). Edmund de Waals bok Haren med bärnstens ­ ögon utlovar en liknande blick från sidan och infriar löftet med finess och ömsinthet.

ANNONS

Utgångspunkten för texten är en samling med 264 japanska netsuke, en sorts fint bearbetade miniatyrskulpturer, som de Waal ärver av sin Japanboende farbror Iggie. Det är denna samling råttor, munkar, harar och tiggare som får bestämma vilka familjer ur den egna släktens förgångna som texten ska besöka. Som arv eller gåva har netsukerna flyttat från 1870-talets arty Paris, till välborna, snart traumatiserade Wien och sist till Tokyos flippade 50-tal.

Keramikern de Waal följer spåren via arkiv och egna resor. Låter känsliga fingertoppar fara över prydnadssaker, boksamlingar, ornament och stoffer. Det är via tingen han närmar sig den judiska dynasti som är hans bakgrund: bankfamiljen Ephrussi som startade från noll i Odessa, spred ut sig till Paris och Wien och blev mäktigast av mäktiga. Före kriget och nollpunkten.

Genom sak-perspektivet möjliggörs en ovanlig 1900-talshistoria och en känslig, eftersom den berör krigets klassdimension. Det är en dimension som den nazistiska propagandamaskinen blåste upp och utnyttjade, men som i just detta fall är faktiskt närvarande. När nazipöbeln går in och roffar åt sig av Ephrussipalatsets rikedomar är det judehat men också ett klasshat som är aningen mindre obegripligt.

Att netsukerna under dessa helvetiska år göms undan för de emigrerade barnens räkning av familjens gamla jungfru är ett hjältedåd stort som en kärleksfull sol. I madrassen!

ANNONS

Via sin egen nästan nördiga ting-kärlek återupprättar de Waal respekten för släktingarnas relation till de utvalda föremål som nazismens hårda händer säljer ut som ”vad skräp som helst”. Föremålen är inte bara dyra, de har liv och minne. Han antyder samtidigt att skingrandet av familjearvet kan rymma ett stråk av befrielse. Det är en modig tanke. Att det finns tröst i hur vissa ting oberoende allt förmår finna sig tillrätta i helt nya sammanhang.

ANNONS