Trettioen noveller ur sex novellsamlingar skrivna mellan 1984 och 2017 samlade i en tjock bok kallad just Noveller – vilket briljant påfund. Så tydligt det blir att Inger Edelfeldt är en av Sveriges skickligaste novellförfattare. På några få sidor förmår hon skapa stora, små berättelser som visserligen handlar om några individer, men ändå om hela vår existens.
I Novellerna finns alla Inger Edelfeldt där; hon som äger språken och som skrivit många romaner, sagor, poesi, dramatik, fantasyböcker.
I förordet säger hon: ”Flera av huvudpersonerna befinner sig i utsatthet av olika slag, men äger också integritet, styrka och kanske framför allt kontakt med ett slags närande och hisnande gåtfullhet, som är själva existensen.” Så formulerar hon det som jag själv hade velat skriva.
Samlingen börjar med en kort novell I fiskens mage från 1984. Fiskens mage är i själva verket en trygg, röd filt där barnet Ditte brukar sitta och tänka. Ditte och henne mamma, som inte är arg längre går på skogspromenad. De äter förlåtglass. Vandrar hemåt, men mamma har glömt sin portmonnä och går tillbaka. En man småpratar med Ditte, medan hon väntar på mamman. Ditte frågar om han är hennes pappa. När mamma kommer åter slår vuxenvärlden till: du får aldrig prata med främlingar. De som verkar snällast kan vara de farligaste! Så rubbas tillit, så kan på några rader utan att det sägs längtan efter en far avslöjas.
Snälla, snälla Jenny, också ur I Fiskens mage, är en annan stark novell, där Jenny, svårt sjuk i anorexi, ger ord åt sin besatthet av kroppsvikten, av smalheten. ”Hon vill göra sig fri från kroppen. Ju mindre kropp hon har, desto större blir hennes jag.” Den novellen gör ont att läsa och har sin motsats i den humorfyllda I drömmarnas land där allt är möjligt ur samlingen Riktig kärlek:
Tre ledsna väninnor alltför kräsna för att hitta rätt män far till Italien och finner i den italienska maten ”all den vällust, sensualism och ljuvlighet som manskönet inte kan ge.” De kastar sig ut i ”sinnliga orgier” av mat, vin, efterrätter, likörer. Blir tjockare och tjockare. Väl hemma tar sig två samman. Den tredje fortsätter att vräka i sig och finner en gelike. Så träder Mannen in på scen uppvaktande dessa ”underbara Rubensflickor” och förstås slår han in en kil i kvinnornas vänskap.
Det är oftast flickor eller kvinnor som är berättare. Skönheten och odjuret ur Den förunderliga kameleonten handlar om sju 14-åriga flickor som tappat adressen till festen dit de skulle. Under den irrande hemfärden ger de sig på en gammal förvirrad kärring. Det är en dramatisk berättelse om att (här inte) se människan i den andre och att själv vara människa, medveten om hur kort steget är till onda handlingar. Edelfeldt moraliserar aldrig – hon avtäcker och ger oss tankebröd.
Få män har alltså huvudrollen i hennes noveller, men är ändå närvarande som en saknad, en boja, ett begär, en längtan. Miljöerna är oftast namnlösa och tidsmarkörerna få, men i sin tidlöshet berättelser om vår tid. Så handlar till exempel en novell om ett lesbiskt par, en annan om ett homosexuellt par och en tredje om en transvestit.
Ur boken Kläderna plockar hon noveller där olika plagg avslöjar sina ägare: En svart hatt, en vinfläckad tunika, en dyr yllekappa kan säga mycket. Ur Rit väljer hon till exempel en mångbottnad novell om ritualen framför andra: ett bröllop.
Slående är rikedomen på till synes omärkvärdiga detaljer. Hennes noteringar om färger, dofter, växter, mossa, ljus och mörker berättar emellertid något mer; om livet självt, om ensamhet och gemenskap och om rädslor, mycket rädslor.
