Vissa böcker fungerar som en tickande bomb. De pyser och sjuder. Rätt vad det är – exploderar de. I Ebba Witt-Brattströms Kulturmannen och andra texter exploderar bomberna på var och varannan sida. Kulturmannen är en samling intelligenssprakande texter som försöker dekonstruera vår tids kanske heligaste och mest omhuldade gestalt – ”kulturmannen”. Vem är då denne man?
Kulturmannen är en samlingsbeteckning för de mansgrisaktiga mekanismer som stänger in kvinnolitteraturen i en liten damkupé och som uppvärderar mäns framför kvinnors alster, många gånger för att inte uppröra de halvbildade männen som inte läst vissa kvinnoklassiker, för att inte tala om de män som har läst dem, men som hånar och stigmatiserar dem. Det är inte för att den manliga genikulten fick stryk av post-modernismen, som alla har tid att bli ”bitextuella”.
Kulturmans-debatten inleddes som bekant av Åsa Beckman 2014, men nu är det Witt Brattström som bär fanan vidare. Och vad är det hon bidrar med? Insikten om att kulturmannen lever i oss alla och att hans smak fungerar som en hemlig kod i en militär diktatur. Detta är väl ingen nyhet, tänker säkert någon. Redan Virginia Woolf konstaterade att mäns skrivande betraktas som upptaget av det universella, medan kvinnors skrivande ses som subjektivt och trivialt, tids- och rumsbegränsat, och därmed lägre stående.
Men Witt-Brattström nöjer sig inte med kalla konstateranden, hon skrider fram likt en grekisk hämndgudinna. Kulturmannen är en narcissist, en bättrevetande, en man som går ut med allt yngre kvinnor, kvinnor som föredrar män som dyrkar män, inlåsta i hemtrevliga homosociala makttorn, fullt upptagna med att citera sig själva. Ja, ni får säkert en och annan figur framkallade på era näthinnor. Men när man lagt ner Häntextra-reflexerna, träder en helt annan text fram. En allvarlig, kunskapstung text som verkligen skulle kunna göra skillnad.
Illusionen om att kulturmannen sitter på ”äkta bildning”, ligger farligt nära andra fundamentalistiska trosbildningar, skriver Witt-Brattström. Hur kan man komma ut ur denna blinda idoldyrkan? Författaren hänvisar till Lena Anderssons feministiska mansgrisbeundrare – Ester Nilssons som konstaterar: ”För den dyrkande måste föremålet behållas intakt, för att inte rämna vid upptäckten av brister. Den som älskade däremot, kunde vara fri i sina omdömen”.
Lösningen finns varken i fascinationen eller hatet, utan i den icke-idealiserande kärleken. Ja, det är lättare sagt än gjort.
Jag skulle vilja tillägga ytterligare ett element – skrattet. För det är då den feministiska teoribildningen, konst och litteraturen är som bäst – när den skrattar patriarkatet i ansiktet, som Helene Cixous uppmanade i Medusas skratt, och jag skrattar både ofta och igenkännande när jag läser Kulturmannen. Men när författaren skriver: ”På sjuttiotalet blev kvinnorna tilldelade rollen som storögda beundrare på seminarier och potentiella ligg på krogsittningar”. Så tänker jag – varför reagerade ni inte? Och om ni gjorde det, varför skriver du inte om ert faktiska motstånd där och då, så att de nya generationerna kan lära sig något från er även på den punkten?
För en sak minns jag från universitetstiden, kvinnliga studenter som råkade utför mansgrisar, fick sällan, för att inte säga nästan aldrig stöd från äldre kvinnliga kollegor eller lärare.
Witt-Brattström skriver också om Kassandra, sierskan som ingen orkade lyssna på, men som Christa Wolf gav upprättelse, liksom den socialt förödmjukade Selma Lagerlöf som fann en väg in i världslitteraturen, tack vare en stark kvinnlig solidaritet.
Vi får också möta hatobjektet nummer 1 – Anne Charlotte Leffler som i Skådespelerskan 1872 låter en kvinna välja karriären framför familjen, sex år före Ibsens Nora eller Afhild Agrells Räddad – hyllad av Strindberg, trots den kvinnliga hjältinnas förmåga att punktera den manliga självgodheten. Allt detta i en tid då Victoria Benedictssons självmord användes som skräckexempel för vad som kan hända kvinnor som vill mäta sig med det manliga geniet.
Dåtidens manliga författare gav förstås igen genom att behandla dem som vampyriska nymfomaner, egotrippade hysterikor utan rim och reson. Men vid sekelskiftet föds Den nya kvinnan – kvinnor som både lyckades skapa debatt och stora vågor av efterföljare.
Till en av de mest kultförklarade hör Elin Wägner som gjorde Pennskaftet till ett begrepp – ett skrivande som också går hand i hand med en ny form av egenkärlek inspirerat av Lou-Andreas Salome sensualistiska filosofi.
Men den gränslösa kvinnan kom snart att tuktas av sådana som Ola Hansson, dekadensens könspsykolog, som i sin skandalbok Sensitiva Amorosa, diktar upp en lag om fallosens överhöghet och dess riskfyllda relation till den abnorma, sexuellt sjuka och känsloförvirrade modernitetskvinnan, oftast förevigat i Salomes dunkla gestalt.
Mannen älskar denna kvinnotyp, skriver Witt Brattström, ty hon anspelar på en karaktär som är beroende av mannens begär till henne. Men Hansson liksom Freud, kom att betrakta dessa erotiskt emanciperade kvinnor som evigt otillfredsställda hysterikor som lider av penisavund.
Hur hänger detta ihop? Ja, vad gör man med kvinnor som skrämmer med sina lustar? Man uppfinner konspirationsteoretiska förklaringsmodeller om kvinnans penisavund som reducerar henne till en stympad varelse fångad i ett evigt tomrum i väntan på att bli fylld.
Och om det inte räcker, då börjar man ställa nya frågor. ”Vad vill egentligen kvinnan?” Frågade sig Freud - retoriskt eller uppriktigt? Vem vet? – i slutet av sitt liv.
Och vad vill Witt-Brattström själv när det kommer till kulturmannen? Desakralisera honom? Javisst. Göra sig av med honom? Jag hoppas inte det. Vad skulle vi då kunna ondgöra oss över? Oss själva kanske? Feminismens självkritiska bok har ännu inte skrivits, men Kulturmannen är helt klart en vindpust i rätt riktning.
Witt-Brattström ger sig i också i kast med den poststrukturalistiska feminismens älsklingsobjekt par excellence – Antigone, som genom Oidipus snedtramp i klaveren blir syster till sin far och moster till sin bror. Det perfekta exemplet på ett postoidipalt samhälle utan fasta familjestrukturer, så att säga.
Till skillnad från Lacan, som trodde att Antigone sökte döden genom att försöka angripa faderns, det vill säga statens lag, så framhåller Witt-Brattström med hjälp av den feministiska stjärnteoretikern Judith Butler, att Antigone söker friheten genom hemmets lag.
Men Witt-Brattström gör plötsligt något mycket oväntat. Hon tar plötsligen avstånd från Butler, som enligt henne förbiser Antigones ”post-oidipala arv”, det vill säga vår ”tids reproduktionsteknologi (kloning, provrörsbefruktning, ICSI, hyrda livmödrar och anonyma spermadonatorer) som kan skapa monstruösa varianter av Oidipus arvingar”.
Formuleringen får nog betraktas som aningen olycklig, för inte kan man lägga kloning och provrörsbefruktning på ett och samma plan? Och vad ger oss rätten att moralisera över dem som inte kan få barn på naturlig väg?
När Witt-Brattström inte är riktigt säker på läsarens intellektuella snabbhet, skriver hon ”Obs! Ordvits” och när hon menar allvar skriver hon ”Skratta inte”. Om man bortser från det ovannämnda klavertrampet och dessa onödiga direktiv är antologin en njutningsfull, rolig och oförutsägbar resa från början till slut. Här möter vi också männen som dyrkat kvinnorna i all deras komplexitet såsom Verdi, liksom de melankoliska männen som identifierade sig med sekelskiftets Nya Kvinnor såsom Rilke, för att inte tala om genustrubblet hos Hamsuns antihjälte exlöjtnanten Glahn.
Tänkandet är en sport som bara de orädda borde ägna sig åt, om man skall lyssna på Sigrid Undset. Jag förstår varför Witt-Brattström valt att inleda boken med att citera henne. Medan de flesta män har fullt upp med att förvalta kulturarvet, lyckas kvinnor som Ebba Witt Brattström lyckligt nog både förvalta det förgångna och bana väg för den tid som komma skall.
