Donna Leon dissar nordiska deckare

Jo, hon är medveten om att hon låter som en "moralistisk gammal kärring". Men Donna Leon, som själv har närmare 30 deckare och minst lika många fiktiva mord på sitt samvete, har väldigt svårt för vågen av scandinavian noir. Själv följer hon den aristoteliska principen av att inte visa själva våldshandlingen utan "låta en budbärare berätta vad som hänt".

En gång, i början av karriären bröt hon mot regeln och skildrade ett utstuderat grymt mord som utfördes framför en filmkamera.

- Det var väldigt, väldigt äckligt och obehagligt och hemskt. Jag kunde faktiskt inte läsa korrekturet efteråt utan lämnade över det till korrekturläsarna. Jag tror, helt ärligt, att det är dåligt för människor – att se sådana här saker och att läsa om dem.

En deckare varje år

Efter några koppar espresso ("mycket gott kaffe, faktiskt – men de har ju inget riktigt SMÖR till frukosten!") sprudlar den 76-åriga författaren av energi och nyfikenhet inför det som väntar på deckarfestivalen Crimetime och Bokmässan i Göteborg. Plötsligt är det lätt att förstå hur hon har lyckats med konststycket att skriva ungefär en deckare varje år med den sympatiske kommissarie Guido Brunetti som följeslagare.

- Jag tröttnar inte. Jag har ju roligt när jag skriver, förklarar hon själv.

För läsaren erbjuder Brunetti-serien ett tryggt universum där morden mest är en förevändning för att utforska det mänskliga psyket. Brunetti får hjälp att lösa brotten av den trogna kollegan Vianello och polischefens tjusiga och superkompetenta sekreterare Elettra Zorzi. Att deckarserien utspelas i det mytomspunna Venedig är en del av charmen, även om både Brunetti och Donna Leon själv har anlagt en betydligt mer dyster syn på staden på senare år. För Leon har det gått så långt att hon efter att ha varit bosatt där i mer än 30 år nu har flyttat från Venedig.

- Det är väldigt svårt för någon som har bott där under "den gyllene epoken" att återvända till en stad som har transformerats. Inte bara på grund av den fysiska närvaron av 33 miljoner turister per år i en stad där med 55000 bofasta, utan också beroende på det som har hänt med staden på grund av turismen.

Ett "disneyfierat" Venedig

Snart finns det ingenstans för Brunetti att dricka sin espresso och äta sina tramezzinos längre. Snabbmatsställena och krimskramsbutikerna har tagit över, att hitta en vanlig matbutik eller en skräddare är nästan omöjligt. Venedigs befolkning minskar med omkring tusen personer varje år, berättar Donna Leon som kallar utvecklingen för en disneyfiering av staden.

- Det är som om barbarerna skulle komma in med bulldozers och ta ifrån venetianarna allt som de och 25 generationer bakåt i familjen har upplevt. Det är fruktansvärt. Och jag kan bara kommentera det, jag är inte venetianare, det är inte min tragedi, jag är bara en betraktare.

Att det är olycksbådande hett i den senast översatta Brunettideckaren "En fråga om tro", eller att "Earthly remains" som ännu inte finns på svenska, är en sorts ekodetektivhistoria är ingen slump. Donna Leon är mycket engagerad i miljöfrågor och klimatforskning.

- Jag tänker alltid på klimatförändringen, jag är verkligen en fanatiker. Jag känner mig som folket i det bysantinska riket som såg barbarerna vid murarna och hur de fick hjälp att ta sig in av folk innanför. Konstantinopel föll. Det är en bra metafor – vi förstör oss själva.

"Desillusionerad indignation"

Den brittiska författaren Ursula K Le Guin berömde Donna Leon för den "fint desillusionerade indignation" som präglar böckerna. Med åren har hon blivit alltmer pessimistisk inför mänsklighetens framtid, tillstår hon – men samtidigt älskar hon fortfarande allt som gör livet värt att leva. En särskilt god måltid, en fyndig mening i den bok hon just nu skriver på och barockmusiken som är hennes stora intresse.

I Göteborg ska hon luncha med den svenska sopranen Ann Hallenberg, en av Leons stora favoriter.

- Jag har dedicerat min senaste bok till henne. Det finns vissa människor som jag verkligen står i skuld till på grund av den glädje de har skänkt mig.