Det första jag tänker på när jag nu läser Don DeLillos debutroman Amerikana från 1971 är Mad Men. Den inledande fjärdedelen har många likheter med tv-serien. Det är sextiotal och i New York jobbar David Bell som framgångsrik tv-producent. Han rör sig i kvarteren runt Madison Avenue, ständigt på jakt efter nya framgångar och nya kvinnor. Han är på många sätt en Don Draper; skärpt, attraktiv, framgångsrik, men också självupptagen och egoistisk. För honom är alla människor objekt, de finns där för att stilla hans begär.
Amerikana är till en början en säker och bitvis mycket underhållande satir över mediesamhället i allmänhet och mediemannen i synnerhet. Redan i debuten är Don DeLillo i högform. Med iskall och bitter humor avtäcker han det amerikanska tv-samhället.
Men sedan händer något med romanen. Det som till en början är en välskriven drift med media utvecklas till något mycket mer, såväl stilistiskt som tematiskt. Drygt hundra sidor in i romanen tröttnar David Bell på sitt liv. Tillsammans med några vänner – en romanförfattare som aldrig skrivit en bok, en kvinnlig konstnär på uppåtgående och en gammal affärsbekant – lämnar han New York och ger sig ut på en roadtrip genom USA. Målet är ett reservat för Navajoindianer i Arizona. Planen är att göra en brett upplagd dokumentär om ett annat USA än det tv-tittarna brukar få serverat. Men David Bell och hans lilla entourage når aldrig fram. De fastnar i en håla längs vägen, och David Bell bestämmer sig plötsligt för att påbörja ett biografiskt filmprojekt med konstnärliga ambitioner. Han lämnar sitt tv-jobb och går helhjärtat in för att bli en avantgardistisk filmskapare.
Från och med att David Bell och hans sällskap lämnar New York osäkrar Don DeLillo såväl intrigen som berättarperspektivet. Han låter romanbygget falla isär. Han blottar själva konstruktionen och dess inneboende motsättningar och problem.
I sin första roman introducerar alltså Don DeLillo ett av de stora teman som sedan ska följa honom framåt genom hela författarskapet, fiktionen som just fiktion. Merparten av Amerikana är en ironisk betraktelse över möjligheten att berätta en historia överhuvudtaget. Det vill säga, möjligheten att återge ett skeende eller ett liv utan att samtidigt göra anspråk på att berätta sanningen. I flera av sina bästa romaner har Don DeLillo på ett listigt sätt problematiserat själva möjligheten att skriva en roman med stort R. Det är inte för inte som litteraturvetare och kritiker i USA älskar att kalla Don DeLillo för postmodernist, även om han själv värjer sig mot den typen av beteckningar.
Denna över fyrtio år gamla debut finns nu för första gången på svenska, skickligt översatt av Caj Lundgren. Det är märkligt att det har dröjt så länge. Don DeLillo räknas trots allt till de riktigt stora amerikanska författarna efter kriget. Han har, tillsammans med kollegor som Toni Morrison och Thomas Pynchon, för alltid förändrat synen på romankonsten. Men orsaken till fördröjningen är förmodligen rätt enkel, Amerikana har aldrig räknats till Don DeLillos stora verk. Och visst, den har inte samma lyskraft som till exempel Vitt brus eller Under jord, men det hindrar inte att den är väl värd sin plats i bokhyllan.
Det jag själv fastnar för är hur aktuell romanen känns. Amerikana skulle kunna vara skriven idag. Framför allt är det Don DeLillos gestaltning av hur media förvandlar våra liv som får mig att uppskatta den här romanen. Han levandegör hur medborgarna i mediesamhället lär sig att betrakta sig själva utifrån, som om de alltid uppträdde på en tv-skärm. Ett förhållande som så klart accentuerats under senare år när vi alla lärt oss att producera våra egna liv i sociala medier. Eller som David Bell själv uttrycker saken: ”Det enda problem jag hade var att hela mitt liv var en lektion om effekten av ekon, att jag levde i tredje person”.
För att vara en debut är Amerikana ovanligt rik och angelägen. Det är en roman som fortfarande tål att läsas och att läsas om. Det är en roman som alltid ger något nytt tillbaka. Samtidigt går det inte att komma ifrån att Don DeLillos senare böcker är betydligt mer helgjutna. I Amerikana har Don DeLillo en tendens att ta i lite för mycket. Han är något övertydlig, som om han är rädd att vi inte ska förstå. Men det är så klart förlåtligt. Amerikana har så pass mycket att ge mig som läsare att dessa brister bara är en randanmärkning.
Don DeLillos över fyrtio år gamla debutroman Amerikana kommer nu ut i svensk översättning. Det är märkligt att det har dröjt så länge, anser Mattias Hagberg om ett amerikanskt författarskap som räknas till de riktigt stora efter kriget.
Mattias Hagberg är kulturskribent och författare och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Thomas Pikettys bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet.
