Konstvärlden hemsöks av en ny modevåg. Jag väljer att kalla den för ”icke-konceptualism” i brist på bättre begrepp. För hur skall man tolka vägran att förpacka konsten i ett curatoriskt eller konstnärligt koncept, ja rentav vägran att tala om konst?
Documenta i Kassel, världens största utställning, har öppnat portarna och så här uttalade sig curatorn Carolyn Christov-Bakargiev i en intervju nyligen: "Jag talar aldrig om konst. Det man älskar mest talar man inte om.” Det låter smått absurt, för hur kan curatorn för världens viktigaste konstutställning vägra tala om konst? Vad beror detta manierade trotstänkande på och vad ger det för resultat i konstutställningen?
Jag skulle vilja hävda att denna nya vurm för icke-konceptualism är ett uttryck för curatorns dåliga samvete. Curatorn har under en längre tid rivaliserat med konstnären. Den har rentav tagit konstnärens plats som ”symbolisk världsskapare”. I en debatt om curatorns roll för några år sen, fick den unge stjärnan Jens Hoffman frågan: ”Hur känns det att folk föredrar att tala om konceptet i dina utställningar framför konstnärerna i dem?” Hoffman svarade då lite smått sarkastiskt: ”Vad är lösningen? Att jag börjar göra tråkiga utställningar istället?”
I Carolyn Christov-Bakargievs fall är hennes undvikande av ett koncept ett försök att kringgå den manliga historieskrivningen, heroismen i begreppsuppfinningar och språket som en form av maktutövning. Hennes katalogtext börjar mitt i en mening, sidorna är omkastade och referenserna går åt alla håll. Men detta nya kaos skapar i själva verket en ny form av elitism. För skall man behöva läsa en katalogtext fem gånger innan man förstår vad utställningen handlar om? Konceptlösheten gör att man förvandlas till en konstdetektiv som letar efter dolda koncept. Här finns spår av såväl ”ekologisk feminism”, ”spekulativ realism” – den nya filosofiska skolan som försöker tänka bort människan som världens centrum – Merleau Pontys ”kroppstänkande”, exotism och en stor kärlek till ett kringflackande skrivande utan mål. Sedan är det konceptlösa också ett koncept när allt kommer omkring.
Vad gäller Documenta-utställningen så bygger den på slumpmässighet, kaos och organiska mikrovärldar, ett poetiskt labbtänkande som försöker upphäva skillnaden mellan liv och konst, artificiell och ”naturlig” intelligens. Huvudutställningen på Fredericianum börjar med en bokstavlig vindpust, en installation som blåser in en kall fläkt, av Ryan Gander. Det enda som syns är en och annan dammråtta som virvlar omkring i utställningsrummet. Längre bort står ett bord med ett inglasat långt, handskrivet brev av en konstnär som avböjer att vara med i utställningen av känslomässiga skäl. En mer romantisk och melankolisk början på en utställning får man leta efter.
Utställningens centrum är ett rum som organiserats som ”Documentas hjärna”. Mina absoluta favoriter är en fantastiskt samtida liten skulptur av den ”Baktriska prinsessan” från 2000 före Kristus, hittad i Turkmenistan, och en serie svartvita sensuella fotografier som Lee Miller och hennes älskare bland annat tagit i Hitlers lägenhet i München, inte minst i badrummet.
En annan favorit är Maria Martins erotiska skulpturer som visar människor som ser ut att ömsom omfamna, ömsom äta på varandra. Maria Martins var Duchamps stora kärlek och inspirationskälla och hans klassiker Det stora glaset lär handla om just henne.
Till utställningens kuriosa hör Kader Attias gigantiska biblioteksinstallation med objekt från kuriosakabinett, trämasker föreställande vanställda människor och koloniala och postkoloniala litterära klassiker. Samma wunderkammer-logik återfinns i Mark Dions hexagonala bibliotekskammare med böcker bestående av bokstavliga växtdioramor. Det är först i parken som de flesta konstverken kommer till sin rätt och det är här som det curatoriska konceptet finner sin realisering. Här finns bland annat Song Dongs The do nothing garden och Julieta Arandas tidsbank, ett hus med verk som diskuterar relationen mellan konst, pengar och tid.
Utställningens absoluta höjdpunkt är Pierre Huyghes installation i parkens innersta hjärta. Här har han iscensatt ett ingenmansland bestående av lite sumpmark, några döda träd, cementblock, erotiska blommor, en antik kvinnoskulptur med en bikupa kring huvudet och en levande, vit hund, med ett rosafärgat ben. ”Missa inte den vita hunden med det rosafärgade benet”, hade en hel del människor sagt till mig innan jag kom fram till verket. Hunden var nu frånvarande. Den sov enligt hundvakten. Jag samtalade en liten stund med vakten, som inte ville avslöja så mycket om verket.
Nu i efterhand tänker jag att Pierre Huyghes entropiska scenario är som en nutida version av Dürers kopparstick Melancolia. Den förgätna trädgården är som ett enda stort timglas, en sinnebild av Protagoras mikro-makrotänkande, men här är det växterna och inte talen som förbinder människan med omvärlden, en förbindelse vi sedan länge förlorat. Hunden sover som i Dürers version lyckligt ovetandes om världen omkring sig. Dürers grubblande ängel, representeras av en melankolisk hundvakt, eller är vår tids ängel den frånvarande konstnären som lämnat sin egen skapelse? I så fall är det upp till betraktaren att ta hans plats och finna meningen med alltihopa.
Sinziana Ravini är konst- och litteraturkritiker och redaktör för tidskriften Paletten. Medverkar regelbundet i GP Kultur. Senast skrev hon om Bret Easton Ellis roman Imperial Bedrooms.
Ämnet
Konstutställningen Documenta i Kassel i Tyskland. Hålls var femte år och pågår i 100 dagar. En ny konstnärlig ledare utses varje gång, i år är det Carolyn Christov-Bakargiev. 2007 hade Documenta drygt 750 000 besökare.
