Det här är boken jag inte ville läsa. Jenny Diskis sista. Bara dagar innan hon avled 28 april förra året kom den ut på engelska, en biografi centrerad kring hennes ambivalenta vänskap med Doris Lessing – egentligen tyckte de aldrig om varandra – kombinerad med en cancerdagbok. Båda innehåller förstås blickar in i Diskis tidigare liv och hennes inre. Så som hon alltid skrivit. På sitt eget vis, motvalls. Och som alltid är det en ynnest att få följa hennes välformulerade tankar på deras vindlande stigar.
Cancerdiagnosensommaren 2014 gav inte Jenny Diski något val. Hon är författare. Hon måste skriva. Vad annars skulle hon i det läget, trots att hon anser ämnet uttjatat, kunna skriva om? Men det går att lita på att Diski tar sig an det som ingen annan. Vid ett tillfälle jämför hon behandlingen med att klubba babysälar.
Allvar, praktiska frågor, grubbel, sorg, och rädsla men också skratt samsas i essäerna om cancern och behandlingen. Sjukdomen finns inte där för att lära henne något. Den är vad den är, och det måste hanteras. Hon förblir osentimental (varför skulle den skarpa iakttagaren Diski plötsligt bli sentimental?) men drabbas av medicinernas biverkningar, ramlar, måste sova till och med mer än hon själv trodde hon kunde (en av Diskis stora talanger var annars att hålla sig stilla, åtminstone fysiskt).
Diski är intellektuell utan att bli uteslutande, vass utan att bli elak, smart och rolig. Fastän att hon haft så mycket emot sig i livet. 1963 erbjöd Doris Lessing den då femtonåriga Jenny en plats att bo. Diski hade blivit utslängd från samma skola som Lessings son gick på, kunde inte bo hos sin hysteriska mor eller kriminelle far och befann sig efter ett självmordsförsök på mentalsjukhus. Depression och dysfunktion kände hon till, men hade ingen aning om hur en ”normal” familj eller en tonåring skulle bete sig.
Lessing var progressiv men inte den moderliga typen (en underdrift) och behandlade henne på många sätt som en vuxen. Ingen av dem verkade uppgiften mogen, ingen av dem hittade ett sunt sätt att förhålla sig till den andra. Diski diskuterar vad hon skulle kalla Lessing: Absolut inte mamma, och samma släktskap finns i fostermor.
Adoptivmamma eller vårdnadshavare var inte korrekt. ”Kvinnan jag bor hos”, ”kvinnan i vars hus jag bor”, ”Doris, min mummel, mummel, mummel”, välgörare, goda fe, tant Doris ... Inget passade, inget passar. Frågan blev omvänd när Diski fick barn. Skulle Doris kallas för mormor?
Diski skriver ofta om just skrivande och sanning, och återanvänder händelser och teman dokumentärt och i fiktion. Här formulerar hon det som att hon alltid börjar både sakprosa och skönlitteratur med sig själv och ofta nog slutar med sig själv. Hon förhåller sig till sina sanningar såsom hon känner dem.
Diski och Lessing, Nobelprisvinnaren i litteratur 2007, såg olika på såväl sanning som författarskap. Deras överenskommelse om att inte skriva om varandra bröts snart av Lessing. Hon lånade människor från Diskis liv innan Diski hade blivit författare och använde ofta även henne själv, tydligast som Emily i En överlevandes minnen (1974). Här blir Diskis biografi ett sätt att, trots allt, hantera sanningen. Att visa en annan version än Lessings fiktionaliserade.
Bokens originaltitel In gratitude kan med ett enkelt borttagande av luften mellan orden helt byta betydelse. Från i tacksamhet till otacksamhet. Kring de begreppen rör sig flera av texterna som handlar om Diski och Doris Lessing.
Den svenska titeln Den sista resan lockar istället fram ett rått skratt hos mig. Direkt efter diagnosen kommer Diski hem och kungör att ingen ska få prata om kamp eller tapperhet i samband med hennes cancer. Därefter blir hon plötsligt ”skräckslagen inför tanken på att någon vid något tillfälle ska säga att jag befinner mig på en resa”. Cecilia Franklin gjorde ett bra jobb med översättningen av Diskis sista roman Till den skrivande kvinnans försvar (2011), men av någon anledning verkar hennes sakprosa vara mer svåröversatt. Här missar översättningen ofta att fånga Diskis krispiga språk, hennes lätta dans med orden, egensinniga ordval och någon gång till och med andemeningen.
Texterna publicerades först hos London Review of Books (de finns på www.lrb.co.uk) där det sista kapitlet lades ut i februari förra året. Diski skriver om David Bowie, om sina barnbarn och kommer som så ofta tillbaka till de där vita handskarna från barndomen, de som måste hållas rena och som flera gånger dykt upp i fiktion och essäer. Men i bokform blir slutet (eller det icke-slut som det egentligen är) så mycket mer slutgiltigt.
