En föreställning med kvinnor i rollerna, titeln Unveil (ta av slöjan) och Angered som spelplats för premiären, skapar lätt förutfattade förväntningar om beslöjade kvinnor. Men enkla kategoriseringar är Birthe Niederhaus, regissör och konstnärlige ledaren för Die Bühne, ute för att detronisera.
På scenen står två randiga badhytter – eller är det tält från forna tiders tornerspel som scenografen Karin Dahlström placerat ut? I en rundel med sand leker i alla fall fyra kvinnor krig. De gör entré i skira, pastellfärgade festklänningar. Vackra som fladdrande fjärilar, om de inte hade gått med så bestämda steg.
En bra stund har jag svårt att greppa vart alltsammans är på väg. Konceptet är Birthe Niederhaus, men texterna i Unveil har växt ur hela ensemblens funderingar och erfarenheter. Vad är det för värld vi lever i? Hur hamnade så mycket så fel? Vad är det som styr våra liv?
Kvinnorna håller små anföranden på var sitt tema. Viktoria Folkesson klargör suveränt kapitalets parametrar; privategendom och tillväxt. Mona Rinkinen är en rörelsebekämpande narcissist som drar sig själv i håret, men fyndigt involverar publiken i en test. Xenofoben, Annika Nordin, fladdrar nervöst med händer och ögon i rädslan för allt främmande, medan Segal Mohamed, den rasifierade, brister ut i upprörda frågor och livsbejakande språng om vartannat.
Musiken lägger till en känslofond, med protestsång, smörig schlager och örhängen ur operarepertoaren, mot vilken koreografins kantigt repetitiva rörelser kontrasterar. Det skevar och trevar. Segal Mohamed säger det rent ut: Unveil handlar om att få vara den man är, och själv vill vara. Och kvartetten exemplifierar, charmigt och starkt, med att räkna upp individer ur vars och ens egen bakgrund. Så avslöjande tydligt allting blir, bara vi ser den enskilda människan och inte en förutfattad bild.
