Det mesta är macho i Savianos värld

Det är enkelt att se hur porträtten av radikaliserade unga killar och män kan appliceras på andra platser än Neapel, skriver Bella Stenberg, som läst Roberto Savianos romandebut.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Efter maffiaavslöjandena i Gomorra 2006 lever Roberto Saviano under dödshot och i exil i USA. Blodsleken är italienarens skönlitterära debut, och första delen i serien Camorrans barn. Även brottsligheten och maffian har förändrats de senaste tio åren. I tomrummet som uppstått när de klassiska bossarna fängslats, gömt sig eller dödats har en yngre generation tagit över. Huvudperson är 16-årige Nicolas, kallad Maradjan, ledaren med höga ambitioner för sitt gäng som i jakt på spänning och snabba framgångar drar runt på sina mopeder. Han är en smart kille från en ”vanlig” familj, men tyvärr ger Saviano inte föräldrarna någon större plats. Eller så är tanken att de följer maffians oskrivna regler när de inte lägger sig i sonens liv – särskilt den som har sett något är noga med att inte ha sett något …

ANNONS

Blodsbanden har förlorat i betydelse, och en parallell kan dras till en modernare syn på begreppet familj – att det går att välja sina familjemedlemmar istället för att sitta fast i den familj man fötts in i. Pojkarna har valt varandra, men är ändå snabba att offra varandra om det behövs – eller för att statuera exempel. Lojaliteten som det så gärna snackas om handlar mer om makt och pengar än människor. För tonåringarna blir det som en brutal lek (inför skjutningar och rån övar de med Xbox) och en känsla av att ha rätt till allt, snabbt och i överflöd.

Miljön är mycket macho och våldsam. Med alla konflikter och svek, diverse mäktiga familjer och personer med lustiga smeknamn att hålla ordning på blir det trots all action rätt segt. Saviano är ingen gestaltningens mästare, och de smått poetiska utvikningar som dyker upp här och där i det stela berättandet blir bara avvikelser.

Det finns däremot ingen anledning att betvivla att det är så här det kan vara, och det är enkelt att se hur porträtten av radikaliserade unga killar och män kan appliceras på andra platser än Neapel. Men det hade kanske räckt att läsa ett långt reportage.

ANNONS
ANNONS