Om min barndom har ett namn så är det Dalarna. Och när Göran Greider skriver om sin trädgård i Dala Floda, den by i vilken min mormorsfar reste sig för att tömma pottan och försvann, är det just barndomen som kommer till mig. Härbrebron, brännässleöarna, mormor i förkläde i hallonsnåren, färskpotatis rakt ur sandjorden in i munnen.
Greider har passande nog uppkallat sin bok efter en rad av poeten T S Elliot: I trädgården hörs andra ekon. Det är ett anslag som ramar in och förhöjer vad som ska visa sig vara den vackraste av trädgårdstexter – meditationer som rör sig fritt i tiden, som ömsint förodlar sin rosenskära, hukar inför thailändska lantarbetare hos grannbonden, gläds över första snön när den ”syr ihop landskapet till ett sammanhängande helt” och ger läsaren rätt till alla de minnen som springer fram. Det är dessutom en text som skamlöst blandar det naiva med genomträngande bilder. I odet till tallen, som höggs ner för att öppna en ljusport till himlen, utbrister författaren, som barnet, ”jag glömmer dig aldrig/ stora gamla tall”. I dikten Samvetets trädgård, från den regniga sommaren 2015 när Medelhavet blev en grav för människor på flykt, utbrister han:
En pion splittrad i hällregnet
– Och de drunknande slutade simma
i den ändlösa mardrömmen.
I min bokhylla finns hyllmeter av trädgårdsböcker. Ändå, jag har aldrig tidigare läst något som gått så rakt in i hjärtat. Till någon del säkert på grund av min personliga relation till platsen (det här är byn som en period lockade mig med fantasier om ett alternativt liv). Men lika mycket för tonträffen, politiken, pretentionerna och den där blandningen av texter: årets gång, minireportage, dikter, iakttagelser och överraskningar (som turneringen av gräsklipparrobotarna, de som räddar den pastorala friden från motorbuller och motverkar Rutbidragets subventioner av dem som redan har så det räcker).
Genomgående skapar Greider sin trädgård i kontrast till alla former av lönearbete, exploatering och rovdrift. Det är åkern å ena sidan och trädgården å den andra. I den förra slits människokroppar hänsynslöst ut, i den senares kreativa vila odlas förmågan att se livet ur andra(s) perspektiv.
Det boken saknar, särskilt jämfört med sina många påkostade släktingar i genren, är de professionella fotografierna. Istället är det bilder ur författarens personliga fotoalbum, ofta lite dunkla och ofta tryckta i så litet format att det är lite svårt att alls se vad de föreställer. Men det gör inte så mycket, det här är en bok som lever i sin text, och kan jag önska något så är det i så fall att fler av de där små bilderna hade fått just en bildtext.
”I varje trädgård ryms imperialismens, kommersialismens och kapitalismens historia”, konstaterar Greider. Men Voltaires ”låt oss nu odla vår trädgård” ges samtidigt en alternativ innebörd. Det handlar inte om att i sin trädgård fly undan världen, utan om motsatsen, att med trädgården som förebild arbeta för en bättre värld.
