När jag var liten var det en stor stund då man ibland fick gå på kafé inne i stan. Det var alltid Bräutigams, eller Lampkondiset som jag och syrran kallade det efter de färgglada lamporna runt menyn vid entrén. Efter att ha klivit uppför den branta trappan väntade bakelse och runt borden satt damer med hatt. Ibland satt en man och spelade piano som vore det den naturligaste sak i världen och han satt där i 37 år.
Det flesta göteborgare har nog ett eller annat minne från Bräutigams och pianisten Harry Persson, som fortfarande spelar både här och där även om det gamla kaféet sedan länge är borta. Idag fyller han 90. Igår hyllades han med en gala på Lorensbergsteatern där överskottet går till Barncancerfonden, enligt Perssons önskemål.
Första akten bjöd på Bo Harringers och Lars Dimmings film Den siste cafépianisten. I andra akten bjöd Galenskapare och After Shaveare, Stefan Ljungqvist, Pernilla Emme och Lennart Palm på sång, musik, poesi, vitseri och lite trolleri till Perssons ära.
Tomas von Brömssen agerade ciceron under kvällen och drog anekdoter om cirkuspianot som så försmädligt försvann och alla omtagningar när Harry Persson agerade kyrkoherde i tv-serien Röd snö med prästkragen spretande åt alla håll.
–Det är fantastiskt roligt, jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle bli så här, sa Harry Persson själv i pausen och slog ut med händerna.
Med ögon somlyser berättar han om 55-åringar som kommer fram och berättar att de såg honom spela på Bräutigams när de var 5.
–De tycker att det var ett helt liv sedan, och här står jag. Det är underbart att det kan vara så här när man ändå nått min ålder.
Han berättade också att det kommer fullt med folk när han följer med på visningarna av filmen i Frölunda, Alingsås och runt om.
Kvällen avslutades med att jubilaren själv klev upp på scen tillsammans med hustrun Marianne, som berättade att de möttes på just Bräutigams och har varit gifta sedan 1959, och framförde Vår bästa tid är nu. Pianistens fingrar dansar över tangenterna som funnes det ingen morgondag medan Marianne Persson tar några danssteg och torkar en tår ur ögonvrån och allsången stiger mot taket.
Sedan var det slut.
–Får jag bara sjunga en sång till, nu när jag sjungit upp rösten och allt? sa Marianne Persson. Och det fick hon.
