– Skaru ha en gobbe eller?
En dag tog jag spårvagnen ut till Hammarkullen. Jag hann inte mer än kliva ut på torget förrän jag erbjöds en snabb flyktväg därifrån, bort från betongtristessen. En piercad kille med glansiga tefatsögon ville sälja GHB. GHB, förklarade han, var kaustiksoda och lösningsmedel.
– Rediga grejor!
Trots att det var mitt på dagen och trots att vi stod mitt på torget – och trots att han var precis så där lugn och respektabel som man förmodligen blir av att dricka frätande kemikalier – verkade ingen förbipasserande notera oss. Ett ögonkast kanske, sedan snabbt ner med blicken i backen igen. Hade detta varit innerstan, tänkte jag, skulle langaren ha blivit utstirrad, butiksägare och korvgubbar skulle ha schasat bort honom, gatumusikanter skulle ha spelat Jan Sparring. Men här ute verkade ingen reagera. För i Hammarkullen finns knappt några av de aktörer vi är så vana vid att se på gator och torg.
Hammarkulletorget är förresten inget torg. Visst, det har några bänkar – knivskurna och brända och nedklottrade med Fuck the police, Fuck Aina, Skjut en snut. Och det har ett golv i sten – betongsten, för att vara exakt, 120 kronor kvadraten på Bauhaus. Men främst ter sig platsen som en blindtarm, en yta som glömdes bort när 60-talets arkitekter drog ett djupt bloss på pipan och satte igång att pussla med sina snövita frigolitblock. I söder en sju våningar hög betonggavel. I öster ett asfaltshav av parkeringsplatser, mestadels tomma eftersom så få har råd med bil. I norr tre tappra näringsidkare – Centrumlivs, Salong kam och sax, Hammarkullens frukt – men bakom dem, i det som en gång var Konsum, bara galler för delvis krossade fönster; köpkraften är för låg och brottsligheten för hög för att livsmedelskedjorna ska vara intresserade. Och i torgets fond, i väster, tornar en åtta våningar hög och 150 meter lång kartongbrun berlinmur. Man skulle önska att den åtminstone huserade många tusen boende, folk som kunde skänka torget lite liv under dygnets alla timmar. Men förutom Marias pizzeria finns här bara bibliotek och föreningslokaler och äldreboende för gamlingar som inte vågar sig ut efter fem. Plus en bankomat. Bankomaten kom till stadsdelen för bara ett år sedan; innan dess fick man åka till Hjällbo eller Angered om man ville ta ut pengar.
Från en helikopter ser allt förstås strålande ut. Hammarkullen utgörs huvudsakligen av ett 30-tal renrakade skivhus som står i givakt i långa rader, de tycks linjera på millimetern trots den kuperade terrängen. ”Kallt, hårt, radikalt!”, precis som Uno Åhrén, Göteborgs tidigare stadsplanechef, drömde om. Men befinner du dig på marken, vilket de flesta av oss ju gör, även min langare, då ter sig allt en smula – despotiskt. Husen är så monotona att de nyinflyttade sägs gå vilse. Avståndet mellan husen är som härifrån till Kina, men allt ser likadant ut oavsett var du befinner dig. Och antalet boende är lika många som i Majorna, men där behövs ingen sambakarneval för att folk ska vilja vistas på gatorna.
Jag gav mig ut på de där lappade asfaltstråken som genomskär de öppna vidderna mellan husen. Jag följde stråken genom pölar stora som sjöar, över smala broar, under krossade gatlampor, genom skogsdungar med sönderskurna stoppmöbler, persienner, fläckiga madrasser och graffitipyntade lekplatser. Jag hittade gamla brev som någon knutit ett snöre runt med proper rosett – sådant som jag föreställer mig att man hittar i katastrofens Haiti. Och varje gång jag kom till stigs ände möttes jag av – inte en stolt byggnad som hade kunnat hjälpa mig hitta rätt – utan en varningstejpad stålbom. Gatukontorets standardmodell, här modifierad genom sparkar och slag. Dessa rödgula markörer finns överallt i Hammarkullen och deras enda syfte är att stoppa bilarna från att köra in bland husen. Men inte ens det klarar de av. På min promenad noterade jag bland annat en sprillans ny Mercedes och en BMW 5 Sedan. Båda framförda av killgäng i munkjackor och bockskägg och tatueringar. ”I LOVE THE WAY YO BOOTY GOOOO!” skrek bilstereon och ”bootyn” studsade mellan de kala fasaderna.
När bilarna gled förbi stirrade jag ner i asfalten precis som alla andra.
Arkitektur och kriminalitet, vad har de med varandra att göra egentligen? Absolut ingenting. Åtminstone om man ska tro statistiken. Tidningarnas rubriker är snarare en följd av förortens demografiska sammansättning, hävdar samhällsforskarna och till sin hjälp har de en hel drös siffror. Hammarkullen har 7 914 invånare. 57 procent är födda i utlandet. 84 nationaliteter och 115 språk finns representerade. 32 procent erhåller försörjningsstöd. 33 procent är högst 18 år…
Problemet är bara att arkitekturens effekter sällan låter sig definieras i siffror. Det som gör arkitekturen angelägen att diskutera i relation till kriminalitet, det är allt det där andra. Allt det där som de flesta forskare avfärdar som trivialt och flummigt men som vi andra rätt och slätt kallar – stadsliv.
Att utelämna sådana aspekter när man planerar, det är ungefär lika smart som att ordna ett party utan gäster. Men enligt kulturgeografen Sara Vestin, som nyligen utgivit avhandlingen Planerat, alltför planerat, är det precis så det går till. ”Känslor och sinnesstämningar” beaktas inte i stadsplanerandet. Följden har blivit miljöer som ”alienerar” snarare än inkluderar, hävdar hon: ”Resultatet är en förlust av social interaktion och kroppslig friktion, av personlig mening.”
En slurk GHB framstår plötsligt inte som så främmande ändå.
Jag ville få en bättre inblick i denna kriminalitet som inte har ett dugg med arkitektur att göra och kontaktade därför Daniel Norlander, chef för områdespolisen i Hjällbo/Hammarkullen. Områdespoliserna kan ses som en korsning mellan Astrid Lindgren, Obi Wan-Kenobi, Donald Rumsfeld och gamla tiders kvarterspolis. De introducerades för ungefär ett år sedan och finns även i Backa, Bergsjön, Biskopsgården och Frölunda. Alla miljonprogramsområden. Alla överrepresenterade i brottsstatistiken. Majoriteten av dem förekommande i Lasse Wierups och Matti Larssons bästsäljare Svensk maffia. Där skriver man: ”Den permanenta lågkonjunkturen i Göteborgs norra förorter borgar för fortsatt goda tider för de kriminella organisationerna.”
– Häromdagen hann vi med allt från att läsa sagor på dagis till att fånga sex rånare och kartlägga en terroristorganisation med kopplingar till al-Qaida, säger Norlander och ser genuint lycklig ut.
– Vi gör nytta!
Klockan är lite över tio på kvällen och han och jag har varit ute och patrullerat – eller ”promenerat” som han kallar det – sedan sju. Vi har gått Hammarkullen runt och nu är Norlanders öron signalröda under den lilla polishättan, det är närmare 20 minus ute. Inte ens skurkarna går ut i sådant väder, konstaterar vi och kliver in på restaurang Jenin för att äta sen middag.
Jenin är Hammarkullens enda restaurang. Den ägs av Hossam Abutaka, en 45-årig palestinier. För 13 år sedan lämnade han den antika byn Tarshiha med dess vindlande gator, sandstenshus och hängande trädgårdar.
– Det är okej här i Hammarullen, konstaterar han.
På vilket sätt? frågar jag.
– Jag har aldrig haft några inbrott.
Genom sin restaurang gör Abutaka mer för trivseln i Hammarkullen än någon arkitekt någonsin gjort. Men villkoren är tuffast tänkbara. Inkilad i bottenvåningen på en av Bredfjällsgatans åttavåningselefanter, i en gammal lägenhet, med galler för fönstren – hur får man en sådan verksamhet att gå ihop? Det får han knappast. I köket står farbror och faster och det är en av sönerna som häller upp vår cola och även om det finns en enastående kolgrillad kyckling på menyn och bambu i taket och stenbumlingar på väggarna är Norlander och jag de enda ätande gästerna. En onsdagskväll bara någon dag efter löning.
Hade arkitekterna själva fått välja skulle Abutakas restaurang inte fått finnas alls. Enligt Vestin var det just så här ödsligt de ville ha det. De hade så klart kunnat göra tvärtom, skapat förutsättningar för stadsliv – flanera, kolla skyltfönster, lapa sol på någon trappa – men istället förklarade de krig mot allt vad den traditionella staden stod för. Med en renhetsiver exkluderade de restauranger för att utrota fylleri, eliminerade affärer för att undvika nedskräpning, använde asfalt och betong för att omöjliggöra förstörelse, separerade gång- och biltrafikanter för att slippa trafikstockningar, rev socialt fungerande arbetarslum – Gårda, Masthugget, Haga – för att bygga en slum där diskbänkarna var 92,5 centimeter höga och absolut ingen ville bo. Bara de ekonomiskt svagaste tvingades acceptera villkoren. De ensamstående mammorna, flyktingarna, fyllona, knarkarna… Just de som arkitekterna ville tvätta bort.
Fast perspektivritningarna i tusch och akvarell blev förstås tusan så snygga.
Tidigare på kvällen har Norlander hämtat upp mig vid Hammarkullens spårvagnshållplats. Det är Göteborgs enda underjordiska hållplats och ser ut som vilket tunnelbanestopp som helst. Utom på en punkt. Den har ingen reklam. I ramarna sitter istället fingerfärgsmålningar som lokala dagisbarn kladdat ihop. Nog borde väl Hammarkullens över 7000 invånare motivera annonsering, tänker jag, särskilt som så få har bil. Men så slår det mig, för att dagligen kunna åka vagn måste du ha ett jobb och pengar att spendera. Enligt en trafikforskare jag talar med senare är det bara 15 procent av förortsborna som åker kollektivt.
34-årige Norlander börjar med att inspektera torget. Folk hälsar, gör tummen upp, dunkar till och med rygg på den uniformerade polisen. Men bara svenskarna. Ett gäng män i dunjackor och mjukisbyxor håller sig på avstånd, står i ring utanför Salong kam och sax. Men kanske väntar de på sin tur – innanför skyltfönstren är det nämligen full aktivitet. Så också på pizzerian där somalierna sitter och fikar.
– Men lägg märke till att du bara ser män, påpekar Norlander. Här på torget finns ingenting för kvinnor, inget fik, ingenting. Det är inte bra.
Säkert har kvinnornas frånvaro inte bara med utbudet att göra. Vi lämnar torget och står snart i en mörk skogsdunge. Även så här års är de kringliggande husen svåra att skymta genom grenarna.
– Och, poängterar Norlander, om nu någon stod i fönstret och såg dig bli attackerad, hur säker kan du vara på att denne skulle ingripa? Här är husen så höga och så långa att anonymiteten blir väldigt påtaglig.
Från skogsdungen slirar vi ner för en isig backe och ut mellan två höghus. I fönstren ser vi mönstrade tapeter, gardiner, tända stearinljus, en familj som äter middag i skenet från teven.
Vi landar på ett ödsligt parkeringsdäck. Där står ett tiotal husvagnar. Ett exempel på förortens notoriska trångboddhet – husvagnarna fungerar som ett extra rum. Rekordet lär innehas av Bergsjön, där fann socialen 16 personer i en tvårumslägenhet. De flesta av dem papperslösa flyktingar.
– Här omkring händer det att vi hittar övergivna bilar, säger Norlander. Vi vill att de fraktas bort med detsamma, förstörelse leder automatiskt till mer förstörelse, men ibland tar det evigheter. Oftast när du läser i tidningarna om brinnande bilar i förorten är det sådana man talar om. Att ungdomarna fjuttar eld på skrothögar tycker jag inte är så konstigt egentligen.
Nästa avsnitt i serien publiceras på onsdag. Då skriver Mark Isitt om en enkel ekvation: låg hus ger låg brottslighet höga hus ger hög brottslighet. "Det är en nästan oförskämt simpel teori som sticker hål på alla de komplexa modeller och metodiker som samhällsforskarna pysslar med", skriver Isitt.
