I inledningen av Nattmannen blir jag först en aning förvirrad; det är något som inte stämmer. Boken är den femte på svenska i serien om kommissarie William Wisting i Larvik och hans journalistdotter Line, men plötsligt har vi rest tillbaka i tiden. Nu verkar Line vara ny, ung och lovande på jobbet på Verdens Gang – i en tidigare utgiven bok tog hon ledigt från arbetet för att hon skulle bli mamma.
Det visar sig att Nattmannen gavs ut redan 2009 i Norge, vilket inte är det första ett förlag talar om när man får fart på ett författarskap och vill ge ut fler titlar. Tidshoppet spelar dock ingen roll för läsningen och när mitt eget deckararbete är slutfört kan jag koncentrera mig på Wistings klart intressantare utredning.
Reporter tar täten
Nattmannen handlar om ett extremt avskyvärt dåd, nästan för mycket även för en kriminalroman. Det spektakulära passar däremot upplägget med en hungrig kvällstidningsreporter på jakt efter rubriker och bylines, och Line är minst sagt på tårna. Inte oväntat flåsar hon polisen (och därmed sin pappa) i nacken mest hela tiden och ibland är det hon som tar täten.
Jørn Lier Horsts omtalade bakgrund som polis är onekligen en styrka i krimkonkurrensen och något som ger tyngd och trovärdighet till hans böcker. Den prisbelönta Jakthundarna används i utbildningen av poliser och hans kommissarie är trygg i sig själv och sitt arbete. När Wisting talar lyssnar man, något som gäller både kolleger och läsare – och dotter.
Korta kapitel
Trots den komplicerade arbetsrelationen har far och dotter en bra och stabil relation, ett lugn som faktiskt gör gott för berättelsen. Utanför den privata sfären är det nämligen fullt ös från start till mål; Horst packar sina korta kapitel med precis det man behöver för att vara tvungen att direkt ta sig an nästa. Det är en bok att sluka snabbt i vintermörkret och som ger bra spänning för stunden. Kvar finns möjligen en viss rädsla för promenader i tjock dimma.
