Wennstams nya deckare handlar mycket om skuld, ett ämne som författaren många gånger visat är hennes hemmaplan. I Gänget träffar vi killkompisarna som känt varandra i evigheter, men som nu närmar sig 40 med allt vad det innebär av amorteringar, fredagsmys och hårfästen som kryper uppåt. De lever sina skilda liv och träffas egentligen bara när de tränar innebandy tillsammans. Svettas, bastar, skrattar och undviker att prata om förr. Vi förstår nämligen snart att det finns ett gemensamt mörker dolt under ytan, en hemlighet som de alla burit på under lång tid. När en i gänget försvinner och hittas mördad väcks minnen, och framförallt den stora skammen och ångesten, till liv.
Kommissarie CharlottaLugn trivs inte med sin omplacering på Trafikenheten, men lyckas bokstavligen springa (okej, cykla) in i denna historia. Plötsligt är hon trots allt indragen i fallet, liksom advokat Shirin Nouri som är gammal kompis med änkan. Deckarintrigen styrs av väl många osannolika sammanträffanden (till och med kommissarie Lugn är förundrad), men här finns mycket annat intressant.
Berättelsen om de vuxna männens försök att hantera sin egen skuld är trovärdig och oerhört bra formulerad. Alla har sina strategier men ingen går fri; det som hände för nästan 20 år sedan kommer alltid att vara med dem. Det hjälper inte offret, men är ett budskap som är viktigt att förmedla. Wennstam krigar konsekvent för de utsatta och när man läser henne blir man förbannad, på ett bra sätt.
Även sidohistorien med advokaten som kämpar mot alla möjliga fördomar har sina poänger. Vi får till exempel se hur snabbt hatet vandrar på nätet och vad det gör med människor. Men det som stannar kvar är den obehagliga sidan av gruppdynamik, trycket som kan få en individ att göra saker han eller hon aldrig hade gjort på egen hand.
