Vilka är engelskans mest skrämmande ord, frågade Ronald Reagan under en presskonferens i augusti 1986. Och han svarade själv:" I’m from the government and I’m here to help." Ett år senare fyllde Margaret Thatcher i med sina mest berömda ord: "Vi har levt för länge med föreställningen att staten ska lösa människors problem… Men, vet ni vad, det finns inget sådant som ett samhälle. Det finns bara individer – män och kvinnor, och familjer… och de måste först och främst ta hand om sig själva."
Så såg åttiotalets nidbild av välfärdsstaten ut: en väldig och resursslukande koloss, som egentligen inte åstadkom något annat än en skrämmande passivitet.
Sedan dess har nedmontering av staten varit ett kärt ämne för såväl högern som en stor del av vänstern. Nästan ingen politiker vill längre bli sammankopplad med statlig styrning. "Ned med byråkratin", har blivit ett kärt slagord för politiker över hela världen. Mot offentligt styrd välfärd har politikerna satt marknadslösningar och privatisering. Med minskad byråkrati skulle friheten öka.
Men har byråkratin verkligen minskat? Eller har den bara muterat?
Reglernas utopi – Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder heter en ny bok av David Graeber, fint översatt av Joel Nordqvist.
David Graeber är antropologen och aktivisten som blev något av en akademisk superstjärna när hans bok Skuld erövrade världen för några år sedan. Den var en monumental genomgång av pengarnas historia som ställde många invanda sanningar på huvudet. I Reglernas utopi gör han samma sak fast i ett mindre format. Här är det inte den detaljorienterade akademikern som håller i pennan utan den flyhänte essäisten. Och här är det inte pengar och skulder som står i centrum utan byråkratin.
Låter det torrt och tråkigt?
Det är i så fall inte så konstigt. Få områden har laddats med så mycket negativ energi som den statliga administrationen. Reagan och Thatcher initierade en omfattande och framgångsrik kampanj med målet att svartmåla allt offentligt.
Men David Graeber är inte tråkig. Han får till och med en lång utläggning om det tyska postväsendets historia att bli brännande politisk läsning. Det är imponerande.
Det finns i dag en vitt utbredd uppfattning om att samhället blivit mindre byråkratiskt. Tankegången ser ut ungefär så här: Med marknadslösningar och privatisering har samhället befriats från tungrodd administration. Därmed har friheten för den enskilde ökat. Valen har blivit fler och mer anpassade till individen.
Resultatet av denna uppfattning är att staten i dag ses som en döende anakronism, tyngd av tvång och stelbenta regelverk, medan marknaden börjat förknippas med ord som frihet och demokrati.
Men allt detta är i själva verket ett monumentalt missförstånd, skriver David Graeber. Enligt honom lever vi inte alls i en tid av minskad byråkrati. Tvärtom. Samtiden är den mest byråkratiska epoken någonsin. Det är bara det att vi inte ser det.
Dagens byråkrater och dagens byråkratier ser helt enkelt inte ut som gårdagens. Den gråa statstjänstemannen är utbytt mot en glättig privatanställd strateg och den hårt arbetande mellanchefen på vårdcentralen mot en flyktig konsult.
Under nyliberalismen har staten och marknaden växt samman till ett enda väldigt administrativt system, såväl nationellt som internationellt. När David Graeber ska sätta ord på samtiden säger han att vi lever i den "totala byråkratiseringens tid." Nästan allt i våra liv struktureras och organiseras av detta maskineri. Dag för dag minskar utrymmet för politiskt nytänkande och för radikala framtidsvisioner.
Nyliberalismen är för David Graeber inte i första hand en ideologi utan en administrativ teknologi för att överföra makt från offentliga byråkratier till privata. Det kan vara smart att hålla i minnet att några av världens mest omfattande och toppstyrda byråkratier är banker och storföretag.
Övertygar David Graeber? Både ja och nej. Intuitivt känns den bild han förmedlar trovärdig. Den förklarar många fenomen i vår värld. Samtidigt brister hans framställning i empirin. Essäerna saknar många gånger hårda fakta som kan underbygga bilden av samhället som totalt byråkratiserat. Det är synd. För David Graeber är helt klart något mycket viktigt på spåren. Han har en ovanlig förmåga att öppna upp vardagen och peka på oväntade samband. Han berikar debatten om samhället.
Därför är Reglernas utopi ett fantastiskt underlag för diskussion och reflektion. Men den är alltför tunn för att slå hål på nyliberalismen på allvar. För det krävs fakta. Sanna byråkrater lyssnar nämligen inte på något annat – vare sig de sitter på ett departement eller på en internationell storbank.
