Det finns inget sorgligare än en författare som väljer att ta farväl av både sitt författarskap och livet. När författaren i fråga dessutom råkar vara en av vår tids allra bästa, är det rentav tragiskt. Blek Kung och Systemets Sopkvast är bland de mest briljanta romaner som skrivits i vår tid. När David Foster Wallace begick självmord 2008 lämnade han en myriad ofärdiga manus som nära redaktörer och författarkollegor hjälpts åt att pussla ihop.
Nu har Alva Dahl tillsammans med Jan Gradvall, Eva Johansson, Jens Liljestrand, Martina Lowden och Malte Persson sammanställt några av Wallaces mest fängslande essäer och noveller.
Slutprodukten är ett både njutningsfullt och ångestladdat sammelsurium av udda historier och komplexa omvärldsanalyser. Navet är författarens extremt närvarande berättarjag som skriver likt en psykologisk kosmonaut som insett att de största äventyren är de man stöter på i sitt inre. Det låter väldigt narcissistiskt och det är det också. Men här finns också en stor dos humor och självdistans som gör läsaren till en sann medaktör.
Skrivandet hos David Foster Wallace blir en form av självdiagnos. Ett av de bästa bidragen är författarens självbespeglande analys av Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Samma blandning av storhetsvansinne och självförakt, vrede och ängslighet, för att inte tala om den gigantiska våndan inför oförmågan att leva upp till sina egna förväntningar, finner man hos Wallace själv och det är fantastiskt att se hur författarens identitet sammansmälter med sitt studieobjekt.
David Foster Wallace betraktar sina texter som vanskapta spädbarn. Han anser rentav att det är något groteskt som sker i nedkomsten från huvud till papper. Idén och resultatet hör helt enkelt inte ihop, och han kan inte för sitt liv förstå varför. Detta är förstås ett litterärt grepp som är gammalt som gatan, men på något märkligt sätt lyckas Wallace, trots besattheten av Dostojevskij, få oss att glömma såväl Dostojevskij som alla sina föregångare och betrakta just honom själv som världens mest alienerade, mest själviske författare som bara vill komma över sin egoism av egennyttiga skäl.
Denna obotliga fåfänga sammanblandas med snabbköpsaforismer och fantastiska analyser av kända tennismatcher, tv-serier, hummertillagning, fallskärmshoppare, väckelsepredikanter och psykiskt sjuka som försöker leva ett kvadratiskt liv, trots det inre och yttre kaoset.
Och som om inte detta var nog avslutas boken med två noveller som är som ett snabbtåg till helvetet och tillbaka.
Den första heter Good Old Neon och handlar om en katt-och-råttalek mellan en person som går i analys och dennes psykoanalytiker. Vi får följa protagonistens inre och yttre monologer, som hela tiden krockar och fastnar i två frågor: Är jag en bluffmakare? Har han lyckats genomskåda mitt spel eller inte?
När han till slut erkänner för psykoanalytikern att han är en bluffmakare, och att han nu äntligen vill finna sitt sanna jag, stöter han genast på följdfrågan, är inte detta den allra mest förfinade formen av bluffmakeri?
Han börjar gå till en frireligiös församling, men upplever sig där som en ännu större bluff när han utger sig för att vara en pånyttfödd autentisk person. Till slut kommer han fram till den geniala slutsatsen, att det endast finns två krafter som styr en människa i livet. Kärlek eller rädsla, och man kan inte tjäna två herrar samtidigt. Han inser då att roten till alla hans problem är hans fundamentala oförmåga att älska, och bestämmer sig för att ta sitt liv.
Sidorna därefter är så mörka att man som läsare önskar att man kunde uppfinna en tidsmaskin, för här får vi beskåda en författares bokstavliga självförintelse.
Novellen följs av en historia om en man och en kvinna som just har träffats och älskat. Men precis när kärleksakten är över berättar kvinnan om en våldtäkt och den ömhet hon kände inför den psykiskt sjuka man som hon till slut gav sig helt hän åt, för den största gåvan man kan ge någon är något man egentligen inte vill ge. Steget är inte långt till Dostojevskijs självutplånande madonnafigurer.
Ja, det är inga soliga historier. Man önskar bara att Foster Wallace hade lyckats skriva sig ut ur smärtan, eller åtminstone funnit ett sätt att stå ut med den genom litteraturens kraft.
