Det börjar med berättelsen om hur några nya nyzeeländska bönder i slutet av 1800-talet inser att de istället för att importera dyrt rödklöverfrö från Europa, kan importera humlor. Det är nämligen bristen på effektiva pollinerare som gör att rödklövern på Nya Zeeland dittills satt så lite frö, inte klimatet i sig.
Läs också intervjun: Humlan - insekternas gulliga kattunge
Och till skillnad från rödklövern skulle de brittiska humlor som skeppades från Europa i ångbåt – på uppdrag av sekreteraren i Canterburyn Acclimatisation Society – trivas förträffligt på Nya Zeeland. Och gör så än idag.
Idag är det till och med så att vissa av de humlearter (det finns runt 250 stycken) som bytte den engelska landsbygden mot den nya zeeländska bara finns på Nya Zeeland. I England har de sakta tynat bort, i takt med att de vildblommerika slåtterängar och häckar (sådana som tidigare fanns runt nästan varenda liten åkerlapp) försvunnit ur landskapet.
Att det var med DDT en del av denna omformning av landskapet gjordes – inte minst under åren 1939–1945 när bristen på mat var stor i det krigsdrabbade Storbritannien – har inte heller varit till gagn för sådana små men viktiga varelser som humlor.
En berättelse om små men viktiga varelser är undertiteln på den brittiska biologen och författaren Dave Goulsons bok Galen i humlor. Och det som antyds redan i inledningen – hur humlornas livsbetingelser utmanas och påverkas av ett rationaliserat och storskaligt lantbruk – går som en underström genom hela texten. Likaså djurens värde som pollinerare.
Men texten byggs framför allt på Goulsons berättelser om de humlefrågor, humleexperiment och humleupptäckter som han gjort genom åren. Hur långt kan de flyga? I hur djupa blommor kan de ta sig in? Hur kan man använda hundar för att hitta deras bon?
I Goulsons text blandas ett skickligt berättande med en ibland alldeles för klämkäck ton. Står man bara över den, så är Galen i humlor en både rik bok och dov varningsklocka.
