Det är repetition på Operans stora scen och knappt en vecka kvar till premiär. Det hala dansgolvet gör att dansarna mister kontrollen vid ett par tillfällen, det är ett problem, men fransk-belgiske koreografen Damien Jalet verkar lugn. Han ser flera alternativa lösningar.
Han är van att tänja på gränserna och säger att han vill knuffa dansarna ur sina komfortzoner, men medger att Skid är en stor utmaning.
– Jag tror aldrig att jag har pressat dansare så hårt, eller varit på en så osäker plats så nära premiär. Det finns något vackert i den här sårbarheten, men det är förstås viktigt att övervinna rädslan så att dansen blir en njutning. Igår var vi nästan där och jag är övertygad att vi kommer dit före premiären, säger han på en flödande engelska med svag fransk brytning.
Tanken är att publiken ska uppfatta golvet nästan som en vägg. Först hade han tänkt att lutningen skulle vara 45 grader, punkten mellan horisontalt och vertikalt.
– Vi experimenterade med lite olika vinklar. Men 45 grader, det blev för alpint.
Känslan att falla
Damien Jalet har länge varit fascinerad av tyngdkraften som ett element i dansen och som en universell kraft att utforska.
– Jag vill göra gravitationen synlig i dansarnas kroppar, visa på något som vi påverkas av hela tiden men inte är medvetna om. På det sluttande golvet blir tyngdkraften otroligt stark, det krävs mod och styrka bara att ställa sig upp, en fin metafor för livet. Vi vill också skapa skönhet i känslan av att falla, ibland behöver dansarna inte göra så mycket för att röra sig, tyngdkraften hjälper dem. Jag tycker om när dansarna låter sig falla tio meter på tre sekunder.
– Vi lever i en tid av stora utmaningar. Jag vill skildra kampen mellan vår önskan att sträva uppåt och vår fruktan att falla. Vi slits mellan dessa hela livet och ju högre vi kommer desto större är risken.
Livsfarlig ritual
Skid är inspirerad av en ritual som utförs var sjätte år i bergstrakterna i Nagano, Japan. Befolkningen hugger ned stora träd till pelare i ett tempel och åker med dem nerför branta bergssluttningar, en livsfarlig ritual.
Riktigt lika riskabelt är det inte för Göteborgsoperans dansare, men det krävs ändå visst mod för att låta sig falla nedför en backe. Att dansa på ett lutande golv innebär också en större ansträngning och en annorlunda belastning på muskler och leder.
Två av dansarna stannar kvar en stund efter repetitionen i svettiga scenkostymer och med en speciell sorts japanska skor på fötterna, stortån är skild från resten av foten och gummisulor ska ge ordentligt grepp på den hala linoleumytan.
– I repsalen var plattformen bara hälften så hög, när vi flyttade in på stora scenen blev det en annan känsla av höjd och en höjdrädsla att övervinna. Att dansa på ett sluttande golv är som att lära sig gå igen, man slår sig ibland men det kommer att vara värt det till slut, säger Duncan Schultz.
Emilia Gisladottir undrade först vad som skulle vara möjligt att göra.
– Jag trodde det skulle vara begränsat men det var intressant att upptäcka att det fanns så många möjligheter som inte finns på ett plant golv.
Damien Jalet hade med sig några idéer från början men det mesta av koreografin har han skapat tillsammans med dansarna.
– De har varit fantastiska, det har varit väldigt roligt. Den här upplevelsen kommer definitivt att förändra dem, de kommer inte dansa på samma sätt efter den.
Fakta: Skid
Dansföreställning med premiär på Göteborgsoperan 7 november.
Spelas i kombination med två verk av Sidi Larbi Cherkaoui. Först Noetic senare Icon.
På scen: 16 dansare
Det lutande golvet är skapat av New York-konstnären Jim Hodges.
Kostymerna är gjorda av belgiske modedesignern Jean-Paul Lespagnard.
Musik av österrikiske Christian Fennesz
