Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Daniel Suhonen.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Daniel Suhonen | Partiledaren som klev in i kylan

    Hur kom det sig att Håkan Juholt tvingades lämna partiledarposten i Socialdemokraterna efter bara tio månader? Gabriel Byström har läst Daniel Suhonens omdebatterade bok.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Sakprosa

    Sakprosa

    Daniel Suhonen

    Partiledaren som klev in i kylan

    Leopard förlag

    För den som någonsin snuddat vid tanken på att ägna sig åt politik på toppnivå torde Daniel Suhonens Partiledaren som klev in i kylan vara ett av de mer potenta vaccin som går att uppbringa. Ingen som tar sig igenom de drygt femhundra sidorna kan på allvar vilja utsätta sig för något som liknar svensk toppolitik.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Sedan förra helgen har boken om Håkan Juholts tio månader som partiledare för Socialdemokraterna vevats hårt i tidningar och i radio och tv. Det har handlat om svek och brutna förtroenden, om ett hemligt möte med avsikt att avsätta Juholt, om en halvhemlig middag för en vänsterinriktad kulturelit. Och rätt mycket annat.

    Några saker kan konstateras omedelbart. Håkan Juholt gjorde det svårt för sig. Hans yvighet, impulsivitet, känslomässighet ledde till att han alltför ofta hamnade i situationer som var svåra att hantera, både för honom själv och för hans omgivning. På det sista och avgörande mötet med det tunga verkställande utskottet sätter Leif Pagrotsky kliniskt fingret på ett av de avgörande problemen när han konstaterar att Juholt har en ”brist i precision” i sättet att tala. Bristen i precision har gjort att Juholt hamnat i trubbel om den svenska flyginsatsen i Libyen, han har haft svårt att hantera tunga utfrågningar, han har vacklat fram och tillbaka om a-kassan i partiets budgetförslag, han har blandat ihop årtal, han har inte kunnat förklara de felaktiga hyresbidragen på ett tillfredsställande sätt. Nu sitter det verkställande utskottet och försöker svara på frågan om de har förtroende för sin partiledare. Strax visar det sig att så inte är fallet.

    Men var det de upprepade misstagen som gjorde att Håkan Juholt föll? Daniel Suhonen är mer än tveksam. Det ska nämligen också konstateras: Daniel Suhonen driver tes. Han noterar visserligen många av Juholts misstag men Suhonen ser samtidigt ett väsentligt mer intrikat maktspel bakom den förre partiledarens fall än de upprepade misstagen. Ett maktspel med tunga intressenter från både politik och näringsliv och som parallellt blir en spegling av tidsandan. I detta spel blev Juholt en bricka, en parentes. Den möjliga vänstervridningen som Juholt hade signalerat i de tidiga linjetalen måste neutraliseras så snabbt det bara gick. Ett val närmade sig.

    Under hela Juholts tid som partiledare verkade Suhonen i kulisserna. Han skrev tal, författade artiklar, peppade den stukade ledaren via mängder av sms alla tider på dygnet, försvarade Juholt i debatter i tv och radio utifrån sin position som redaktör på den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Daniel Suhonen gjorde det med stringens och utifrån ett skarpt vänsterperspektiv. Nu har han via mängder av intervjuer (vi är många som under de senaste åren blivit uppringda av Suhonen om någon detalj i någon artikel) kartlagt Juholts månader vid makten och spelet bakom hans avgång.

    Här nystas gamla obearbetade konflikter som fortfarande spelar roll upp, här läggs pussel för att kartlägga hur uppgifter har kunnat läcka och vilka som har tjänat på det. Här presenteras också nätverken mellan de socialdemokrater som lämnat rörelsen och numera jobbar som pr-konsulter och socialdemokratins innersta kärna. Och, här tröskas möte efter möte i det verkställande utskottet sida upp och sida ned. Suhonen har kommit över hemliga dokument och inspelningar och bjuder frikostigt på alltmer torftiga interiörer från partihögkvarteret på Sveavägen i Stockholm. Det är en viktig men inte särskilt upplyftande läsning.

    Texten hade mått bra av att kortas ordentligt, Suhonens ärende hade gått fram ändå. Kanske till och med ännu tydligare. För här finns åtskilligt som behöver diskuteras, framför allt lobbyismens allt starkare påverkan på politiken och, som en konsekvens, politikens fjärmande från många medborgare. Det är knappast en tillfällighet att medlemsantalen i de politiska partierna sjunkit dramatiskt de senaste årtiondena. Att den folkliga förankringen minskar som en följd av detta behöver ingen tvivla på efter att ha läst denna flerstämmiga sorgesång.