Dödstrist feglir på Arkitekturmuseet

ANNONS
|

Jag har sökt jobb på Arkitekturmuseet. Två gånger. Först chefsjobbet, sedan tjänsten som publik chef. Jag fattade aldrig riktigt vad de skulle med båda till – är man chef för ett publikt museum borde man rimligen vara jättepublik – men jag sökte ändå för Arkitekturmuseet är Arkitekturmuseet och ingen annan institution i landet har bättre förutsättningar att kommunicera arkitekturens kraft. 50 budgetmiljoner per år är ju inte fy skam. Liksom salarna vägg i vägg med Moderna museet.

Men chefsjobbet gick till textilformgivaren Lena Rahoult. Må hon för alltid irra runt i ett dammigt arkiv. Höll jag på att säga, men det vore naturligtvis ogint, rent opassande med tanke på omständigheterna – sedan hon tillträdde för fyra år sedan är det ingen som riktigt vet vart hon tagit vägen, hon har varit nästan osynlig.

ANNONS

När hon utnämndes 2009 hade knappt någon hört talas om henne. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth försvarade henne med att ”Experterna blir inte alltid de bästa cheferna” och det tyckte nog de flesta av oss lät rimligt vid tillfället – så introvert och sömnigt som Arkitekturmuseet blivit under Bitte Nygren, Chalmersutbildad arkitekt, värre kunde det bara inte bli.

Idag är det läge att be Nygren om ursäkt.

Kära Bitte, jag hävdade i en GP-krönika 2008 att du sov på din post och att man borde släppa Suecia Antiqua i huvudet på dig – båda volymerna – från hög höjd. Förlåt. Trots att du hade en mindre budget än din efterträdare och trots att du hade ett helt nytt hus att trimma in – ett hus som drabbades av mögelskador och gav din personal huvudvärk och näsblod, till och med cancer – lyckades du presentera utställningar om bland andra Ludwig Mies van der Rohe, Bruno Mathsson och japansk arkitektur – Pritzkerprisvinnarna SANAA designade utställningen och kom själva till Stockholm för vernissagen. Tack för att du lät den expressiva arkitekturen ta plats på museet på detta sätt och förlåt igen min dumma formulering – jag är glad att jag har böckerna kvar, de kommer att komma till ännu bättre nytta nu.

ANNONS

Lena Rahoult tillsattes uttryckligen för att vara mer publik än sin företrädare, för att skapa fler kioskvältare. ”Utställningarna måste göras estetiskt helt annorlunda”, konstaterade hon på sin första presskonferens. ”De måste vara visuellt spännande”. I praktiken har hon gjort tvärtom. Under hennes ledning har museet blivit mindre och mindre visuellt och mer och mer pratigt. Enbart under 2012 lär man ha arrangerat runt 80 debatter och seminarier och det är förstås en imponerande siffra – få om någon aktör inom området kan uppvisa liknande statistik – men frågan är om detta är vad besökarna längtar efter.

Inte om man ska tro besöksstatistiken. Eller snarare, besöksstatistiken går inte att tro på, den är uppochner. I december förra året hävdade museet att antalet besökare hade ökat med 80 procent på två år. ”Många uppskattar det vi gör”, konstaterade samordningsansvariga Monica Fundin Pourshahidi – Rahoults ständiga stand-in i publika sammanhang. Men i den årsredovisning som kom för ett par veckor sedan hade man plötsligt tappat publik, gått från 138 842 (2011) till 113 149 (2012).

Hur många av dessa besökare som var betalande uppges inte. Av uppenbara skäl. Enligt en anställd på museet som jag talat med rör det sig inte ens om hälften: ”Kanske 40 procent. Jämför det med Moderna som har runt en halv miljon besökare varav cirka 70 procent är betalande.”

ANNONS

Egentligen är det en rätt paradoxal utveckling.

Det som ansågs vara Rahoults stora styrka – hon var en entreprenööööör, inte en nööööörd – har visat sig vara hennes stora svaghet. Hon som skulle rädda arkitekturen från arkitekterna, som skulle våga vägra pylon och Palladianism och prefab och prata så att folk förstår har lagt sig till med en mycket myndig uppsyn. Som man gärna gör när man känner sig osäker, för att undvika att uppfattas som dum.

I utställningarna märks detta tydligt. Det är ”mycket golv och lite innehåll”, som Annina Rabe skrev i Svenska Dagbladet. Det är utställningar präglade av rädslan för att göra fel och önskan att vara rätt och en uslare utgångspunkt är förstås svår att föreställa sig om man önskar ta plats i samhällsdebatten. Och det vill museet, det är en av dess viktigaste uppgifter, säger man. I årsredovisningen för 2012 erkänner man delvis sina tillkortakommanden: ”Det finns fortfarande en stor potential att utveckla nivån av påverkanskraft.”

Minsann.

Konsekvensen av denna villrådighet är en trivialisering av kärnämnet. Istället för att lita till arkitekturens dragningskraft, till det byggdas förmåga att kommunicera högt och ljudligt, behandlar man ämnet som vore det något stort och vilt och främmande som måste förklaras och avdramatiseras och portioneras ut med sked – brumbrum – öppna garageporten nu – släpp in oss.

ANNONS

Så kanske det framstår för Rahoult och hennes närmaste – bristen på sakkunskap är närmast total i ledningsgruppen – men knappast för svensken i gemen. Med stadsbyggnad och arkitektur på debattsidorna som aldrig förr borde en helt annan grad av fördjupning vara möjlig.

Särskilt uppenbar blir förstås tafattheten vid en jämförelse med publikmagneten Moderna. Moderna som för närvarande visar Hilma af Klints tavlor, totalt 230 verk, monumentala, minimala, abstrakta, geometriska, rosa rött babyblått. Fullkomligt obegripliga. Men också fullkomligt hypnotiska genom sin konsekvens och sitt egensinne och – inte minst – genom kuratorernas blotta övertygelse om att denna nästan okända konstnär är värdig en plats i den modernistiska kanon.

På Arkitekturmuseet, å sin sida, visar man en utställning om äldrevård.

Och en annan, för barn, om farorna med sängrökning och strykjärn och sånt.

Och fram till alldeles nyligen ställde man ut en stickad miljonprogramslägenhet i skala 1:1.

Och inte för att det skulle vara något större fel på dessa tre utställningar, var och en har sin berättigade plats på museet. Men de har mer karaktär av komplement. Kludd i marginalen. Där det verkliga huvudnumret borde ha varit något långt mer ambitiöst, kanske en omfattande retrospektiv om Erik Asmussen, arkitekten bakom antroposofernas anläggning i Järna, bara för att knyta an till afKlints teosofiska hemvist. En utställning som hade kunnat utforska Rudolph Steiners surrealistiska färg- och formlära och Assmusens tankar om arkitekturens helande samhällseffekter och vikten av att våga ta sin tid – det kunde ta dansken 25 år att realisera en byggnad…

ANNONS

Såvida inte museiledningen hade velat göra det enkelt för sig, vill säga, och arrangerat en utställning om Le Corbusier. Parallellt med af Klint visar Moderna museet nämligen en imponerande samling av Corbus oljemålningar, träskulpturer och modeller och enligt en källa på Moderna erbjöds denna utställning ursprungligen till Arkitekturmuseet:

”Allt var mer eller mindre betalt och klart. Men Rahoult tackade nej.”

Varför?

”Hon ville hellre visa Jean-Paul Gaultier.”

Vilket förstås är en helknasig prioritering.

Att satsa på en modeformgivare (utställningen öppnar 17 juni) istället för vår tids kanske mest inflytelserike arkitekt.

Särskilt som Arkitekturmuseet inte lyckats arrangera en enda rejäl arkitektretrospektiv sedan tidigt 2010 (Greta Magnusson Grossman) och inte har en enda arkitektretrospektiv planerad för 2013. Men tyvärr rimmar denna prioritering med Arkitekturmuseets expanderade bevakningsområde. Sedan ett par år förväntas museet ställa ut också industridesign och mode. En breddning som många arkitekter kallat det slutgiltiga beviset på arkitekturämnets snuttifiering och som knappast underlättat för Rahoult, hennes ungdomstid som mannekäng i Paris till trots.

”Under året har vi fått bemöta stundtals hård kritik”, skriver hon i sin introduktion till den senaste årsredovisningen. ”En del befarar att Arkitekturmuseet ska utarmas med de nya uppdragen.”

ANNONS

Om det nu fanns något kvar att utarma…

Det definitiva steget bort från arkitekturen togs för ett par veckor sedan. Då beslutade kulturdepartementet att Arkitekturmuseet, denna 50 åriga institution, skulle byta namn. Från och med 1 maj ska det heta: Statens centrum för arkitektur och design.

SCAD.

Ett aningen byråkratiskt namn… Lika inspirerat som en innehållsförteckning…

Men vid närmare eftertanke knappast skadligt för verksamheten. För det är ju inte i namnet själen sitter utan i utställningsverksamheten och fungerar inte utställningsverksamheten spelar det ingen roll vad museet heter, om det heter Louisiana eller MoMA – det blir inte bättre för det.

Därtill har design förstås en självklar plats på museet. Men då ska det inte handla om osthyvlar och strutbehåar utan om design som står i direkt relation till det byggda, som kan bidra till att avkoda arkitekturens ibland svårdechiffrerade värld. Så jobbar Moderna mest hela tiden, man ställer olika uttryck och skalor mot varandra och fördjupar därmed diskussionen och vässar kommunikationen och undviker den där formalistiska och tillknäppta tonen som lätt infinner sig på museer.

Så tycker jag Arkitekturmuseet – förlåt, Statens centrum för arkitektur och design – också ska göra.

ANNONS

Annars kan det lika gärna döden dö.

Och det säger jag inte bara för att jag inte ens blev kallad till intervju.

Inte bara.

*Arkitekturmuseet skall bli Statens centrum för arkitektur och design. Lika inspirerat som en innehållsförteckning, skriver Mark Isitt.

*Mark Isitt är arkitekturskribent och medverkar regelbundet i Göteborgs-Posten. Skrev senast om Avenyn.

ANNONS