Andra världskriget är nästan slut och miljontals tyskar, mestadels kvinnor och barn, flyr för sina liv från Ostpreussen i nuvarande Polen, undan den sovjetiska röda armén. Det är isande kallt och längs med flyktvägen fryser de svagaste ihjäl. Åldringar, sjuka, spädbarn. Kylan gör det omöjligt att gestalta någon sorts begravningar. Snart är de döda bevakade bara av dem som hänger från träden som flaxande fåglar med sneda halsar.
En av många barnvagnar som blir ståendes i ett vägdike med ett barn täckt av ett lager is, innehåller Vera von Kamckes lillebror. Innan de flydde har Vera förgäves försökt smuggla med sig familjens små valpar i kappfickan. Modern har skjutit den gamla tiken. De kliver över lik, värmer sina huvuden med döda människors mössor, ser byar brinna och kräks långt senare, i skenbar trygghet, när de känner lukten av svedda hönsfjärdrar eftersom det luktar precis som bränt hår.
Det är Vera, just fyllda fem, och hennes mor Hildegard, som i inledningen av Dörte Hansens debut- och succéroman Körsbärslandet anländer till ett stönande, men stadigt hus i Olland (söder om Elbe, i det nordtyska marsklandet där Europas största körsbärs- och äppelodlingar finns idag). Husets vindpinade inskription blir den första plattyska hon lär sig:
Gör huset till sitt
”Huset är mitt och ändock inte mitt, den som kommer efter mig kallar det också sitt.”
Veras mor, som med Hansens ord helt saknar talang för offerrollen och med lusigt huvud och ett trehundra år gammalt ostpreussiskt stamträd i ryggen flyttar in i husets iskalla pigkammare, ska inte bli kvar i så många år. Hon möter en ny man, flyttar till Hamburg och får ytterligare en dotter.
Vera däremot, gör huset till sitt och kommer, långt senare, att öppna dess portar för två nya flyktingar: systerdottern Anne – musiker och snickare - och hennes fyraåriga son Leon. De har inte flytt från krig, utan från ett Hamburgskt hipsterliv, en livsform som i författarens version inte står långt efter nidbilderna av invånarna på Söder i Stockholm.
Men det tar sin tid innan jag förstår det, alltså hur mycket Dörte Hansen tar avstånd från de progressiva innerstadsbornas livsval och försök till reflekterat liv och föräldraskap, och hur mycket hon väljer att i sin text sympatisera med den olländska landsbygdsbefolkningen och deras, i hennes version, självklara relation till – och version av – det gamla.
Utmanar våra livsval
Snabbt, efter kanske 50 sidor, tänker jag – förtjust och lite, lite oroligt – att Dörte Hansens Körsbärslandet kan komma att utmana mina livsval och att jag när jag läst den kan vara förändrad. Någon frågar mig vad jag tycker om romanen, så långt. Fantastisk, svarar jag.Och tillägger: den kanske är den slutgiltiga knuffen. Nästa, säger jag och känner suget, kan vara ett hus på Österlen, en mångfald äppelträd och en flock rashöns.
Dessutom är Hansens exakta språk som en tysk nåd. Till och med de många metaforerna är en påminnelse om vad litterär text också kan vara.
Det är oklart var på skalan mellan de innerstadsprogressiva vegetarianerna och de fruktträdsbesprutande bönderna jag i de där kommentarerna befinner mig. Kanske faktiskt på samma ambivalenta slätt som Dörte Hansens roman. Jag vill också omslutas av ett hus och en körsbärsträdgård, som Veras, och jag vill också komma dit, tas emot och ge tillbaka genom ett hantverkskunnande jag egentligen bara kan drömma om.
Men, inser jag successivt, Körsbärslandet hade blivit en så mycket bättre roman utan driften med Hamburgshipstrarna och utan sin faktiskt ganska reaktionära lovsång till en sorts ursprunglighet ifråga om allt från barnuppfostran och inskolning på dagis till rätten att freda sin trädgård mot utrotningshotade djur och, ibland när det behövs, lösa konflikter med våld.
Tar barnets perspektiv
För bortom det där, som stöter bort, finns mötet mellan läsare, människa och historia, rätten att sörja och att ha gått sönder på sitt sätt och ändå bemötas med omsorg och aktning. På romanens botten finns dessutom en tysk historia som är känd, men åtminstone inte i Sverige särskilt välkänd. Och där tar författaren barnets perspektiv, och parti.
Det sker i den kärleksfulla gestaltningen av Vera och hennes komplicerade relation till sitt liv och sitt hus. Och det sker också, till sist, i berättelsen om Anne och hennes mor (Veras syster) Marlene, när de – likt många andra tyskar efter murens fall – gör en sorts återresa till det Ostpreussen som Marlene är för sent född för att någonsin ha tillhört.
Där skrapar hon ihop lite moderjord och murbruk och lägger i en påse. Inte mycket till kompensation för att ha fötts av en mor som så länge hon levde var täckt av ett lager is, men en bild som mildrar nästa dotters stränga blick.
