Conn Iggulden | Rosornas krig: Solvarg

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Brittisk historia är populärt igen. Så jag irrar runt bland uppslagsverk på nätet och historiska tidskrifter inför premiären av tv-serien Wolf hall och när jag inte kan hålla mig utan vill ha mer fakta under läsningen av Conn Igguldens historiska romaner om Rosornas krig som utspelas ett halvsekel innan. Förvirringen nästan ökar: Henry kan kallas för Henrik, titlarna byter personer och i en annan släkt döper en Edward och hans två bröder sina söner till Edward.

På ett sätt är det ju bara att hoppa ombord och hänga med. Den som vill läsa en verklighetsbaserad historisk roman som just verklighet gör det svårt för sig. Historien är fylld av tolkningar och romantiseringar och en författare måste välja sin vinkel – se bara på Shakespeare – utifrån den begränsade kunskap som finns att tillgå. För även om det existerar fakta om exempelvis slag, vapen och antal stridande saknas information om bevekelsegrunder och känslor. Den som inte köper författarens version göre sig icke besvär.

ANNONS

Solvarg är den andra delen i Conn Igguldens serie om den engelska 1400-talskonflikten Rosornas krig, av somliga benämnt som inbördeskrig, av andra som en serie slag. Huvudkombattanterna under de 30 åren var husen York och Lancaster, skälen var många men några handlade om makt och tronföljd. Och en vek kung som inte klarade att styra riket.

Stormfågel, den första boken i sviten, ledde fram till själva Rosornas krig, men saknar inte konflikter: hundraårskriget mot Frankrike, uppror bland under- såtarna och de ständiga intrigerna vid hovet. Solvarg inleds sen- sommaren 1454, året innan krigets första officiella slag vid S:t Albans. Henry VI lider av mentalsjukdom och ligger nedbäddad på alla sätt borta från världen, undangömd i sitt slott, med sin drottning Margaret av Anjou som väkterska och förkämpe. Riksföreståndaren Richard, hertig av York, styr landet – och han gör det bra – men konspirerar för att ta makten. Som alltid pågår också ett antal mindre konflikter.

Det är i en av dem Iggulden startar, i norr där släkterna – klanerna, höll jag på att säga – Percy och Neville ständigt träter. Och det börjar brutalt, med ett red wedding, en massaker i samband med ett bröllop.

ANNONS

Även om inte George RR Martin hade angett Rosornas krig som en inspiration för Game of thrones hade det varit svårt att inte jämföra konflikterna, och i förlängningen persongalleri och romaner. Båda serierna är mastiga och överfyllda med personer och släkter att hålla ordning på (och listor över vilka de är), actionfyllt, våldsamt, detaljrikt och med intriger i vartenda hörn.

Det är lätt att förstå bådas popularitet, men Iggulden kommer ändå till korta gentemot George RR Martin. Inte för att hans skildring är verklighetsbaserad och saknar drakar – hans böcker är som fantasy för den som inte vill erkänna att den gillar genren – utan för att han inte lyckas skapa samma närhet eller få läsaren att närapå byta perspektiv och hjälte beroende på vem som för tillfället för berättelsen. Han försöker. Få personer utmålas som renodlat onda eller goda, men det är för svårt att hitta någon att heja på. Den mesta huvudpersonen är återigen Margaret av Anjou och man känner med henne för hennes utsatthet – importerad hustru i ett främmande land – och i hennes kamp för sin make, för makt och för ren överlevnad.

ANNONS

När Henry VI plötsligt tillfrisknar förändras maktbalansen igen. Och igen ... Historien är fylld av ödesmättade felaktiga beslut, häpnads- väckande kappvänderier och förräderier – mitt under pågående slag! Verkligheten räcker gott för att skapa fiktion.

Att vi redan vet hur det går spelar ingen större roll. För den som är väl insatt inbillar jag mig att en bok som Igguldens kan ge kött på benen och extra krydda – en fantasi om hur det gick till. Själv bläddrar jag ibland till släktträden (sex stycken) för att försöka gå händelserna i förväg, men inser att det inte är det viktigaste. Kartorna (tre stycken) är av mer handfast nytta, men sympatiskt nog har de engelska personnamnen behållits.

Trilogin ger en inblick i en annan värld. Som nutida människa är det svårt att identifiera sig vid denna besatthet av makt och titlar, att föra släkten vidare och heder och ära. Å andra sidan finns det fortfarande stater som tillämpar medeltida straff och soldater som går i spåren av någon som påstår sig följa guds ord. Med en solvarg låter Iggulden slutscenen utspela sig 1461 när Edward, nu hertig av York och en av rikets tronarvingar, ser ljusfenomenet som ett tecken från gud.

ANNONS

Och så är spelplanen uppställd med hämnd- och maktlystna deltagare inför seriens avslutande del.

I september besöker Iggulden Bokmässan. Romanens efterord, där han kort går igenom den historiska bakgrunden och berättar om hur han resonerat när han ändrat i kronologi, tagit bort eller lagt till händelser och personer, är både en bonus och en slutknorr, så rätt förvaltat kan det bli intressanta seminarier.

Conn Iggulden, född 1971, bor utanför London med sin fru och två barn och jobbade ursprungligen som lärare i engelska. Stormfågel (2014) och nya boken Solvarg är de två första delarna i författarens senaste romanserie om Rosornas krig.

Bella Stenberg är kulturskribent och kritiker och medverkar regelbundet på GP:s kultursidor. Recenserade senast Bengt Barons Sommar i P1.

ANNONS