Serietecknaren Coco Moodysson romandebuterar med ungdomsboken Onda krafter i Sollentuna, en titel som fängslar lika mycket som den fjortonårige huvudpersonen. Det går att se Alexander som en avlägsen släkting till både Sue Townsends Adrian Mole och Leif Panduros David från Skit i traditionerna, och varför inte till lille Ingemar från Mitt liv som hund. Ingemar tyckte också att det kunde varit värre. Men allra mest är Alexander ändå sig själv, så originell som ju varje människa är.
Denna komplexa, intressanta människa skrivs fram med exakt tonträff. Rörande och älskansvärd men på inget vis affekterad eller utstuderad traskar han sin vardags vägar, och det är så fruktansvärt sorgligt det mesta i hans liv att om det inte också vore så otroligt roligt skulle det vara outhärdligt.
Lyssna bara: övergiven av sin mamma vid sju års ålder, en snäll men frånvarande pappa, en styvmor iform av en elak präst och en hånglande styliststudent till styvsyster. Lägg till en olycklig kärlek till den tre gånger fosterhemsplacerade, från Kina adopterade Maxine, som mest gillar att smälta plast, klumpiga Viola i klassen som förföljer honom, en dräglande varghund som ingen vill ta hand om och en mamma som dyker upp igen för att omedelbart förvandlas till ett kolli på sjukhus. Samt den inre övertygelsen att han är förgiftad av en ond kraft, något mörkt som mamman smittat honom med. Kanske en schaman från Gävle kan bota honom?
Ja, Alexander önskar mest av allt att vara ”ett vanligt, okomplicerat sportbarn”. Ändå är han inte så komplicerad att han helt tappar modet. Coco Moodysson har skapat en gestalt full av förlösande associationer; det går inte att tvivla en sekund på hans överlevnadstalang. Visst hamnar han i kläm mellan alla dessa krävande gestalter, men till slut ser det ut som att det ändå är ett ganska bra ställe att fastna på. En underbar debut.
