Cirkuskonst handlar till stor del om gravitationen, om att utmana och besegra den kraft som håller oss på jorden. Regissören Olle Strandberg avslutar sin under-trilogi för Cirkus Cirkör med att blicka mot skyn. Titeln Under, i den nu Göteborgsaktuella föreställningen, är ingen positionsbestämning. Nej, här handlar det snarare om förledet i ordet underverk parat med nederlaget i uttrycket att gå under. Och ändå försöka igen. Två antika myter; om Ikaros som brände vingarna när han flög mot solen och Sisyfos, som är dömd att ständigt baxa sin sten uppför branten, triggar föreställningens idé.
Det börjar i nederlaget. Scengolvet är täckt av en tömd luftballong. Kroppar ligger utströdda bland vecken. Anna Ahnlund sjunger om kraschen. Texten är inte så lätt att uppfatta, men ord som altitude, gravity och crash bekräftar vad som förevarit.
Kropparna vaknar till liv i långsamma rörelser – tempot präglar hela föreställningen – och oförhappandes växer viga konster upp. Det är en stund av njutbar kroppspoesi, som dansant kontaktimprovisation med akrobatiska övertoner.
Det enorma tyget, starkt orange, blir länge en dominant på scenen. Ensemblen drar och flyttar på tygmassan, ibland uppstår spänningsmoment i balanser och rörelser, men det blir också longörer. Först när ballongen fylls med luft blir den spännande. Som en försenad halloweenpumpa sväller den ut över Stora teaterns salong – och möts av förtjusta skratt. Ensemblen banar sig väg genom ballonghavet, men det stannar som några visuella intryck. Starkare är Klara Mossbergs vandring på lina i motvind. Där känns trycket. I bilden av kroppen och kostymen i luftelementets våld anar jag vad Olle Strandberg söker.
Ikaros flyger inte här, han klättrar uppför ett rör och försvinner uppåt tågvinden. Vid hans fall drar publiken skräckslagen efter andan.
Sisyfos kämpar inte heller med en sten. Istället har scenografen Tami Salamon byggt en järnkonstruktion tvärs över scenen. Den ser ut som min barndoms stora väghyvlar. Ännu mer påminner tyngden om den farliga stenmangeln i tvättstugan – särskilt när den skjuts fram över kropparna, som plattas ut mot golvet. I vilket fall tycks kolossen omöjlig att rå på. När nätta Methinee Wongtrakoon stampar hårt mot järnet svarar det med en bullrande resonans.
Ändå fortsätter strävsamt försöken att betvinga tyngden och lätta mot skyn. Under når inte samma täthet som de tidigare delarna Undermän och Underart, men i de bästa stunderna är föreställningen en meditativ kamp med cirkuskonstens dubbelhet. Utan tyngd ingen lätthet.
