Cilla Naumann | Springa med åror

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

”Fjortisar” kommer jag ihåg att man kallade dem; ofta med ett lätt nedsättande tonfall. Dessa oskiljaktiga tonårsflickor som hängde ihop som ler och långhalm och gemensamhetsfnissade åt allt och alla.

Det var en underbar tid. Oförglömlig, men lätt glömd, för livet gick vidare.

I backspegeln kan tonårens heta väninneskap te sig som en generalrepetition för det kommande äktenskapet och en parentes i det så kallade riktiga livet. I en rad romaner under det senaste decenniet har det emellertid lyfts fram som det kanske mest väsentliga i en kvinnas liv. Förra året i Silvia Avallones skakande roman Stål, tidigare iMonika Fagerholms oförglömliga romaner.

ANNONS

Med sin nya roman Springa med åror tar Cilla Nauman skildringen av detta speciella tvåsamhetsland för flickor ytterligare ett steg. Det är en förrädiskt enkel berättelse, där det tragiska slutet finns inskrivet från början. Ändå tar den tag, lika starkt som vore det en hårt driven spänningsroman. Den kärlek som drabbar bondflickan när badgästens tös välter med cykeln framför henne på den dammiga vägen en sommardag är av den förbrännande sorten. Allt bleknar i jämförelse. Allt annat blir oviktigt.

Cilla Naumann har en säregen förmåga att lyfta fram intensiteten och allvaret iden till synes banala flickvänskapen. Tillsammans upprättar de en kupa av otillgänglighet som skyddar den ena från en borgerlig överkontroll och den andra från hushållsarbete och känslan av trivialitet. Några somrar möts de på detta sätt; badar, fnittrar, slåss och sover tätt sammankrupna i sin koja, men sedan slår den heterosexuella kärleken och klasskillnaden till. Efter sveken går de vidare på olika sätt, men något livsavgörande har hänt och allt därefter ter sig som en blek variant.

ANNONS