Christina Wahldén | I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Författaren och journalisten Christina Wahldéns ungdomsbok – I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig – handlar om ett ensamkommande flyktingbarn.

I en etta med kokvrå i en liten stad någonstans i norra Sverige sitter den unga kvinnan Ombeni. Det är natt. Hon är ensam och sömnlös, plågad av minnen. Och så börjar hon berätta för oss. Om sin barndom med familjen i den kongolesiska byn. Om inbördeskriget och det fruktansvärda som skedde när hon var sexton. Om flykten till Sverige och om hur det var att leva som ensamkommande flyktingbarn här.

Hon är räddad och försörjd, men förvirrad och ensam med minnen som är så hemska att ingen riktigt orkar lyssna på dem. I det svenska familjehemmets svala vänlighet läktes inga sår. Och just när Ombeni hade börjat acklimatisera sig måste hon flytta – för då fyllde hon arton, och räknades inte längre som barn. ”När man är arton är man vuxen”, förklarade hennes handläggare.

ANNONS

Berättelsen om Ombeni är engagerande och tankeväckande. För Ombeni är inte bara ett typiskt offer för inbördeskrig, sexuellt våld och stelbent flyktingpolitik. Hon är också en temperamentsfull person med starka känslor – inte bara sorg och förtvivlan, utan också ilska, längtan, hoppfullhet och glädje.

När jag lägger ifrån mig denna korta men innehållsrika ungdomsroman tänker jag att den också borde kunna fungera som debattbok om flyktingmottagandet och bristen på hjärtats intelligens i det som en gång var det svenska välfärdssamhället.

Boken avslutas med fakta om Demokratiska republiken Kongo och om ensamkommande flyktingbarn i Sverige.

Christina Wahldén har tidigare skrivit en faktabok om kvinnors lidande under väpnade konflikter, bland annat just i Demokratiska republiken Kongo.

ANNONS