Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Cecilia Hansson är författare och översättare från tyska som debuterade 2002 med diktsamlingen Revbensdagar, morgnar. Bild: Martin Vallin

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Cecilia Hansson skriver om aupair-tidens skam

I den lyriska memoaren Au pair försöker poeten Cecilia Hansson återskapa sin förlorade tonårsdagbok från tiden som barnflicka i Wien. Hanna Nordenhök läser om hur drömmen att få skriva möter verklighetens gråhet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Memoar

Cecilia Hansson

Au pair

Natur och kultur

”Att ha varit au pair är inget man talar högt om”, skriver Cecilia Hansson i sin memoar över den nittonåriga flickvarelse i Wien som en gång var författaren själv. ”Alla som skyler över sitt utlandsår i de sena tonåren med: ’Jag läste franska på Sorbonne’ eller ’Jag var i London ett år’.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Den böjda modern går genom årets poesi

Det finns onekligen en särskild resonans hos ordet au pair, en biton som liksom alltid tycks klinga av det uteblivna. Som påminner om ett slags torftighet som hotar slå hål på allt sådant som verkat storslaget. Kanske rör det sig helt enkelt om klangen från den ack så grundläggande diskrepansen mellan dröm och verklighet. Mellan våra önskningar och vår realitet. Jag kan bara konstatera att man inte behöver ha varit au pair för att ana den innebörden hos fenomenet: den som blir au pair blir det istället för något annat, man torkar andras barn i baken enkom för att komma åt detta andra och så mycket större – som erövringen av en okänd stad, av en oväntad framtid, en spektakulär ungdom. Och i diskrepansen mellan drömmens ljus och verklighetens gråhet finns en svåråtkomlig skam. På ett sätt är ungdomen ju i sig ett förkroppsligande av just den skammen. Att vara ung kan precis som det att vara au pair innebära att börja i visionen att aldrig återvända, och sedan komma tillbaka med svansen mellan benen.

Au pair är på flera sätt ett försök att skriva fram denna gråa skam som får sin näring av ”det jag aldrig fick, platserna dit jag aldrig kom, drömmarna som förblev drömmar”. Det är en berättelse i cirklar, i ett kretsande sökande efter skälet till skrivandet av den. Enligt utsago är den också ett försök att rekonstruera en fullskriven tonårsdagbok som glömts i en telefonkiosk i Wien. Och samtidigt ett försök att skriva författarens debutdiktsamling igen, från ett annat håll, där allt det som där utelämnades, ”bokens egentliga revben”, ska komma i dagen.

Det nittonåriga jaget kommer till Wien genom en au pair-förmedling efter studenten, där placeras hon först i en, sedan i en annan och därefter i ytterligare en familj. Den första är själlös och våldsam, den andra neurotisk och intellektuell, den tredje en sympatisk eko- och hippiemiljö där jaget får vänner för livet. Tillsammans med andra utländska barnflickor och språkskolestudenter läser hon också tyska, vilket utgör en av berättelsens laddningar – det är nämligen i sin tysklärare Walter, denna till synes ganska alldagliga kille och litteraturstuderande med kulturjournalistiska ambitioner, som hon förälskar sig i handlöst och gör till projektionsytan för något paralyserande åtråvärt. Vad är detta något? Litteraturens löfte? Drömmen om att få skriva? Begäret efter att få vara tjejen till basketkillen i barndomens Luleå?

För en utomstående läsare förblir den allt annat än extraordinäre Walters dragningskraft sannerligen lite av en gåta. Och så måste det kanske vara med projektionsytor, såsom behållare alltid definierade av sin egen tomhet. Den återkommande bilden av jagets fobi för hissar liknar bilden av Walter i så måtto att hissen inte utgör den egentliga saken, utan rädslan för att våga sikta på himlen.

Det finns ögonblick av ett slags dov livsinsikt i Hanssons bok, då den korthuggna, medvetet lakoniska prosan ångar av en epifanisk sorg. När bokens ömsinta eller målmedvetna uppmärksamhet mot det mänskligt och sårbart prosaiska skapar en täthet som bär.