Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 1

Catharina Ingelman-Sundberg | Kaffe med rån

Det räcker inte med en trevlig idé för att sno ihop en roman, skriver Ingrid Bosseldal som läst Catharina ­Ingelman-Sundbergs Kaffe med rån.

Roman

Roman

Catharina Ingelman-Sundberg | Kaffe med rån

Forum

När tanthajpen gick genom Mediesverige för något år sedan (med böcker som Supertanten av Elin Ek och Tantvarning av Anna Eriksson) var det få som nämnde Catharina Ingelman-Sundbergs komiska Tantlexikon från 2004.

Kanske var hon för mycket före sin tid. Då.

Nu, när Ingelman-Sundberg utkommer med pensionärsdeckaren Kaffe med rån (Forum), känns hon istället tämligen daterad. Inte för att frågorna som tanterna och farbröderna i pensionärsligan väcker skulle vara passé (för det är de inte), men för att det tänkt skojiga greppet med ett gäng vänliga, lite lagom avhumaniserade åldringar som inleder en brottslig bana (i skydd av sin grå patina) inte räcker i sig. Dessutom har det redan prövats, och åtminstone i fallet Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, med betydligt större framgång – och spänst.

Kaffe med rån driver med vinstopti­merande äldrevårdsbolag och slarviga påståenden om att brottslingar i fängelse skulle ha det bättre än pensionärer på ­äldreboenden. Men det räcker inte med en trevlig idé för att sno ihop en roman, det krävs också ett språk, en litterär komplexitet och en persontecking. Åtminstone om det ska bli något mer än ett väldigt långt, inbundet kåseri.

Bild - 2
Mest läst