Caroline Eriksson | Djävulen hjälpte mig

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är ganska modigt av Caroline Eriksson att ta sig an Yngsjömordet i sin debutroman Djävulen hjälpte mig. Få svenska kriminalgåtor är så genomdokumenterade som detta fall av incest och hustrumord. Två filmatiseringar och otal skriftliga skildringar både i dokumentär och skönlitterär form.

Eriksson väljer båda angreppssätten, delar av boken består av dokumentärt material, andra av skönlitterär fantasi. Erikssons version av själva mordet är att maken, Per Nilsson, slår hustrun Hanna Johansdotter medvetslös med ett klappträ (inte ett vedträ som andra källor anger) medan svärmodern, Anna Månsdotter, stryper henne.

Den psykologiserande förklaringen är att incesten mellan mor och son är ännu ett vittnesbörd om att offer själva blir förövare. Anna Månsdotters demoniska bitterhet, periodvisa psykosutbrott, possessiva svartsjuka, prästhat och utanförskapsidealisering ska alltsammans ha berott på tidiga övergrepp. Det antyds till och med en hel genealogi av incesthistorier, och Per Nilssons motiv för att döda hustrun ska ha varit hans rädsla för att sätta nya barn till världen och på så sätt fortsätta släktens arvssynd.

ANNONS

Hans motiv för att gå in i incestrelationen med modern ska ha varit saknad efter en tidigt död tvillingsyster. Så långt är allt gott och väl, Erikssons förklaringar är inte sämre än många andra, snarare mer vederhäftiga. Värre är det med stilen, en rustik bygderomantisering som blandar sentida mysmarkeringar med högtravande formuleringar som väl är tänkta att efterlikna tidens eget språk.

Men det räcker att kasta ett öga på porträtten av de inblandade för att ana att som hos Caroline Eriksson pratade och tänkte knappast dessa utarmade bönder på Kristianstadsslättens sandblandade lerjordar. Språknivån är en eftergift åt författarens litteraturuppfattning.

ANNONS