Carolina Neurath Jan Almgren | De svenska riskkapitalisterna

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är sällan eller aldrig jag blir fysiskt illamående när jag läser en bok. Naturligtvis finns det vämjeliga krigsskildringar eller sadistiska berättelser som vållar obehag. Men min reaktion när jag läser Carolina Neuraths och Jan Almgrens nyutkomna bok De svenska riskkapitalisterna är överrumplande även för mig själv.

Nog vet jag att jag lever i en tid när girigheten vandrar fram i ett absurt triumftåg medan generositeten inte alltid är självklar. Förr var girighet en dödssynd, generositet en dygd. När jag nu läser om vissa svenska riskkapitalisters framfart kan man få intrycket av att det är precis tvärtom.

Mitt illamående ska alltså ses som ett mycket gott betyg på den bok de två journalisterna har skrivit. De är båda tidigare prisbelönta för sitt arbete på Svenska Dagbladet. Carolina Neurath har dessutom tidigare skrivit en utmärkt bok, Den Stora Bankhärvan.

ANNONS

Det kan också ses som ett tecken i skyn att denna bok kom ut några veckor innan valet.

Riskkapitalisternas invasion av vårdföretag och friskolor är en av de frågor som diskuterats mest i valrörelsen. Svenska skattepengar som räknas i miljarder hamnar till stora delar i riskkapitalisternas egna fickor eller på kanalöarna Jersey och Guernsey, långt från svenska skattemyndigheters möjligheter till kontroll.

Ett av de inslag som imponerar i denna bok är det faktum att författarna har lyckats ta sig in i några av de hemlighetsfulla och normalt hermetiskt slutna styrelserum där riskkapitalisterna fattar sina beslut. Boken innehåller ett kapitel som handlar om riskkapitalbolaget EQT, med säte på Jersey, som efter mycken tvekan och lika ihärdigt och tålmodigt arbete från författarna till slut leder fram till en intervju med några av bolagets styrelseledamöter.

För tio år sedan hade detta sannolikt varit omöjligt. Då släppte knappast något av de svenska riskkapitalbolagen in journalister. Men efter vårdskandalerna och de nerlagda friskolorna har man inom dessa hemlighetsfulla bolag insett att en annan strategi är nödvändig om man ska kunna ändra på allmänhetens och medias allt vassare kritik mot deras framfart. Samtidigt finns många tecken på att bolagen anar att tiden att skära guld med slöa knivar inom vård, omsorg och skola kanske nu är över.

ANNONS

Frågan som ligger till grund för boken är vad dessa riskkapitalbolag egentligen tillför samhället och de företag de investerar i, helst som ensamma ägare. Att det finns två typer av riskbolag poängteras tydligt i boken: dels de riskkapitalbolag som köper utvecklade företag som de i bästa fall förbättrar för att sedan sälja med god förtjänst, alltid i korta perspektiv. I motsats till de bolag som investerar i nya företag för att sedan följa med på resan då de i bästa fall utvecklas till lönsamhet.

När det gäller den första kategorin kan jag få en känsla av att de egentligen bara sysslar med två saker: halva arbetstiden går åt till att köpa upp företag så billigt som möjligt och den andra halvan till att fundera ut skatteupplägg som undandrar kontroll och uppbörd från svenska staten – och därtill förser riskkapitalisterna med fullkomligt vettlösa ersättningar.

De fyra största rikskapitalbolagen är Altor, Nordic Capital, EQT och IK.

Harald Mix som är grundare av Altor har mellan 2010 och 2012 tagit ut en ersättning på 312 miljoner, Robert Andreen i Nordic Capital för samma tidsperiod 276 miljoner. Conni Jonsson som är ordförande i EQT har för perioden fått en ersättning på 182 miljoner och slutligen Björn Savén, ordförande för IK, har fått ut 134 miljoner, enbart för åren 2010 och 2011.

ANNONS

På ett par år drar alltså dessa personer in långt mer än vad vanliga, även gott betalda, svenskar kan drömma om att tjäna under en livstid.

Belysande är de fyra porträtt författarna tecknar av de personer jag nämnt ovan, deras upplevelse av ”rimlighet” i förtjänsterna. Även om några av dem lite tveksamt medger att det nog kan verka ”stötande”.

En viktig detalj i boken är kopplingen mellan politiker och dessa riskkapitalföretag. Det är belysande att tidigare finansministern och statsministern Göran Persson idag som konsult har kopplingar till riskkapitalbranschen. Samma sak gäller en senare socialdemokratisk finansminister: Pär Nuder.

På sin tid var åtminstone Göran Persson kritisk mot riskkapitalistföretagens framfart. Nu citeras han i boken sägande:

–Jag tycker att riskkapitalbolagen är lite orättvist behandlade.

Intressant är att varken Göran Persson eller Pär Nuder har velat låta sig intervjuas för boken. Vad berättar det?

Neurath och Almgren har skrivit en djärv, insiktsfull och viktig bok om riskkapitalbolagen och deras verksamhet. Den är skriven på ett sådant sätt att även lekmannen förstår sammanhangen och författarna har inte ramlat i fällan att förenkla verkligheten.

Jag menar att den här boken bör läsas av alla som intresserar sig för den svenska samhällsekonomin, och frågor om etik när det gäller affärsmoral och socialt ansvar.

ANNONS

En anonym bankman säger i boken att han anser de ersättningar som betalas ut vara ”perversa”.

Sant nog. Boken berättar varför. Men också om varför dessa riskkapitalbolag existerar idag.

ÄMNET

På kort tid har de fyra riskkapitalbolagsjättarna EQT, IK, Altor och Nordic Capital förändrat den svenska samhällsbilden dramatiskt. I boken De svenska riskkapitalisterna har författarna Carolina Neurath och Jan Almgren lyckats ta sig in i några av de hemlighetsfulla, normalt hermetiskt slutna, styrelserum där kapitalisterna fattar sina beslut.

SKRIBENTEN

Henning Mankell är författare. Skriver regelbundet på GP Kultur.

ANNONS