Mitt tidigaste bidrag i litteraturens tjänst skedde 1974 i granskogarna vid Villingsbergs skjutfält – jag var inkallad som värnpliktig artillerist och när vi inte sköt med kanoner läste jag Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall (1972) som var nedstoppad i ena benfickan. Under en tid vandrade den boken sedan runt batteriplatsplutonens benfickor. Romanen lästes lystet – inte primärt för skildringen av Hermann Görings jaktparti på sitt herresäte 1936 utan mer på romanens rent barocka pornografiska skildringar. Det tände uttråkade soldater i granskogen. Boken blev ganska sliten.
Jag läste Wijkmarks enastående roman eftersom han översatt Nietzsche, Benjamin och andra tyska kanoner. Dessutom var han specialist på just tysk och fransk roman. Denna debutroman var exceptionell och Wijkmark fortsatte sedan att skriva romaner. I dag åtta.
Jag har nu läst om dem. Carl-Henning Wijkmarks romanförfattarskap – han har fyllt åttioett – finns nu utgivet i två mycket bastanta volymer och jag håller det för en av de mest väsentliga litterära utgivningarna senaste året. Detta är ett författarskap som inte liknar andra svenska i sin blandning av historisk neddykning och existentiell thriller. Här finns faktiskt ingen motsättning mellan erotik och politik, mellan revolution och reaktion … och då inte heller mellan läsglöd och idégestaltning. Han upprepar inte tidigare framgångar men bearbetar teman där det historiska skeendet korsar vilsna européer på spaning efter sig själva.
Jägarna på Karinhall blev en sensation när den kom det superpryda året 1972. Den nästan dansanta lätthet som vidlåder Wijkmarks roman måste ha provocerat den tidens mer tungfotade allvarsmän. Det här var ju frivol underhållning med alla dessa nazister, fascister och agenter! Men i grunden handlade romanen om att gestalta mentaliteter.
Jag anar hela tiden att den så intellektuelle och bildade Wijkmark primärt vill underhålla, bara för att också få med allt det där andra köttsliga och moraliska i människoskildringen. Hans romaner bärs av en gäckande framåtrörelse men som slutar i den tomma osäkerheten om vad som kan styra livet, vad en människa kan vara. Vilket är den litterära grundfrågan.
Hos Wijkmark är det bokstavligen litteratur mot döden, istället för med döden som i den lukrativa svenska kriminallitteraturen. Samtidigt är Wijkmark på klassiskt vis en moralist, vilket betyder att han gömmer alla moraliska ståndpunkter för att istället vinna i gestaltningen av dem. Det är bara att läsa hans essäer för att förstå det – Den moderna döden, Rött och svart, Litteratur och människovärde. Under allt rör sig idéernas värld och där rör sig människor som genomströmmas av drivkrafter, men noga läst varierar han också briljant en och samma tankefigur i roman efter roman. Din existens blir synlig när den speglas av en dubbelgångare.
Hos Wijkmark kommer därtill en osvensk blandning där han hela tiden lämnar och återkommer till Sverige. Kartan växer i olika riktningar och uppfinningsförmågan talar för sig. Roman nummer två – den svårjämförliga, rent hisnande Dressinen från 1983 handlar om en förlupen belgisk jesuit som börjar mer tro på vetenskapen än Gud. Från en station i Kongo seglar han över Atlanten med en dressin och sällskap av tre apor. Vad skiljer en människa från en apa? Vi får ett tvärsnitt genom utvecklingsläran. Det är sådana fabler som Italo Calvino skrev.
En speciell favorit är Sista dagar från 1986 som skildrar mordkonspirationerna kring de Gaulle i Paris 1962, som vore det en nya vågenfilm med listig intrig där det sista spelkortet ständigt försvinner in i ärmen. Algerietkriget är slut och de mörkblå samhällslegionerna betraktar Charles de Gaulle som en nationalförrädare. OAS hotar. Samhället vilar på undertryckt politiskt våld och till detta anländer den svenske journalisten Lennart Gelin som sugs in i labyrinten, som vore det en roman av Patrick Modiano.
Dacapo från 1994 utspelar sig under murfallets år 1989 där en svensk fotograf beger sig till Tyskland. Romanen kretsar kring upprepningen hos Sören Kierkegaard. Kan man upprepa det förflutna utan att samtidigt vända sig mot framtiden? Kierkegaard kallade det för gjentagelse.
Frank Thulander möter den kvinna han levde med för flera decennier sedan. Nu lever hon med en man som visar sig ha stulit Thulanders namn och identitet. Så rusar det förflutna och det framtida samman under de politiska omvälvningarna 1989. I München av alla städer. I upprepningen bor i bästa fall en återfödelse, om det är en särskild tid som upprepas. Dacapo kanske är lite för vindlande lång för sitt eget bästa, men fascinerande med sina många. Därför är det lätt att missta sig.
Du som finns ej från 1997 handlar mer koncentrerat om vem som egentligen dödade berättarens far i Karelen vid en rysk motoffensiv 1944. Den som vet är depressiv konsul i en fransk hamnstad och mötet där börjar nysta i det förflutna korsat av begär och otrohet. Man får ana sig till svaret, om vem som dödade fadern.
Att söka en far är också en variant på dubbelgångaren som wijkmarkskt tema. En favorit är då Den svarta väggen från 2002 som handlar om svensken med grekisk far som kommer åter till ett ansiktslöst Sverige som blivit ett rädslans land av kuslig och grå förlamning. Ett främmande land. Han paddlar in i kanot och paddlar ut med en magtumör, men nu med vetskap om vem som var hans mor. Den svarta väggen kanske var ett barndomsminne av ett mycket större fartyg och en mycket mörkare resa. Där finns en varsam science fictionkänsla i en samhällskritisk inramning, men just med osäkerheten som suggestiv drivkraft.
Den korta Den stundande natten från 2007 tilldelades Augustpriset. Den samlar samman ändlighetens tema. Det är den roman som jag nog är minst begiven på (självbevarelsedrift), men jag ser den som en utveckling av Wijkmarks idébok Den moderna döden. Här har alla äventyr avstannat till minnen. Några män talar om livets slut. Romanens titel är ett citat från Geijer. Hasse ligger invaggad på terminalen. Cancerläkaren kallas Djingis Jan. Livet i det förflutna växer nu till en bromsfallskärm innan målsnöret klipps.
Det största får så plats i denna lilla roman som har en stor intimitet, nu kallad omsorg om ett liv som kanske inte blev någon triumfresa för en halvdan provinsskådis, men där döden jämnar ut alla skillnader. Det förflutna kommer alltid åter som ett retroaktivt liv.
Min senaste favorit är dock Vi ses i nästa dröm från 2013. Där samlar Wijkmark alla sina förmågor genom att göra den snabba berättelsen till en fenomenal tidsmaskin. En man kommer till en forskarkonferens i Lund, halkar på väg till hotelltoaletten och vaknar upp åttio år tidigare. Är livet en dröm? Han får på olika vis klara ett liv på 1920-talet och beger sig till sitt eget vaga ursprung vid Medelhavet. Återigen Wijkmarks dubbelgångare, nu blir han sig själv före sin egen födelse. Och möjligen sin egen far.
Romanen kan verka väl smart sammansatt, men det fordrar mycket omsorg att nå denna precisa lätthet och samtidigt så suveränt spela upp det återkommande temat från Wijkmarks tidigare romaner – döden och dubbelgångaren.
Det handlar alltså om en tankefigur som Wijkmark riktar åt olika håll, med olika berättelser. Hos Carl-Henning Wijkmark blir det en värld full av skuggor och äventyr. Allt kretsar kring ändlighetens mänskliga siluettklippning. Och det fordras en like för att jaget skall bli synligt.
Ett stort äventyr är hela detta författarskap och det skall då också sägas att Carl-Henning Wijkmark även är en anmärkningsvärd prognostiker. I en översikt av fransk roman för Bibliotekstjänst 1968 skrev han om den då helt unge J M G Le Clézio: Sällan ser man en blivande nobelpristagare avteckna sig så tydligt vid så unga år. Vilket gott skott!
Angeläget. Carl-Henning Wijkmarks romaner har samlats i två volymer. ”Ett stort äventyr är hela detta författarskap”, menar Mikael van Reis.
.
Ämnet
Carl-Henning Wijkmarks romaner har samlats i två volymer. Mikael van Reis skriver om författaren som tilldelades Augustpriset 2007 för Den stundande natten.
Skribenten
Mikael van Reis är kulturskribent och medarbetare på GP kultur. Recenserade senast Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern.
