Carl-Einar Häckner knackar på, kliver in och kräver publikens fullständiga uppmärksamhet från start. Och som han får den. Här är det handklapp från första låten, där han klämmer i med "oj, oj, oj lilla Gun, vad har du gjort med vår hund?" Den melodramatiska visan där hunden först dör och sedan drunknar. "Och att gläfsa under vattnet är ingen idé... särskilt inte när du är död...", som Carl-Einar Häckner konstaterar i det tragikomiska introt med allvarliga undertoner.
Djur är också ett genomgående tema i den hisnande föreställningen, från barndomens trasiga delfinvas, via bondgårdssagorna till utbrytarhunden Hundini (som också blir itusågad).
Föreställningen heter skärvor och beskriver det där trasiga sorgsna många av oss bär i bröstet och har svårt att förstå.
"Jag är ett tappat självförtroende", sjunger Håkan Hellström. Carl-Einar har en likartad formulering och i hela sin förtrollande, förunderliga trollerishow gestaltar han på olika sätt detta: hur vi "lagar våra liv med lim, går sönder, lagar oss själva, och så går vi sönder igen."
Efter paus ökar tempot i en huvudlös, härligt surrealistisk akt, där Carl-Einar passar på att dra upp en get ur flygeln. Föreställningen växer här till enastående europeisk varietékonst. Det blir ömsom barnsligt, finurligt, impulsivt och charmigt med en sedvanligt stor dos splatter och avsågade fingrar.
Bland höjdpunkterna är trollkarlens egen "lattjolajbanlåda" där en sedel blir en sko och en disktrasa förvandlas till en sten. Klassiska trolleritrick varvas med musik, sång och upptåg, och en bildskärm används på ett ytterst oväntat sätt. Mr Bean kunde gått hand i hand med Ted Gärdestad i kulisserna och skrockat. När Carl-Einar skär sig själv i armen så att den ser ut att gå av går ett oroligt sus genom publiken.
Trollkarlen svävar som en lindansare över scenen. Balanserar, vågar ta risker, och belönas med största möjliga kärlek.
