Afghan Whigs fina gamla dänga This is my confession från Caitlin Morans (och min) storhetstid 1992 där Greg Dulli sjunger ”This is my confession, angel” är den låt som hela tiden poppar upp under läsningen av Morans nya bok. För visst är detta Morans confession. How to build a girl är hennes syndabekännelse, hennes bikt.
Vi kan börja med att klargöra att boken inte är den vuxenroman som förlaget lanserar den som utan mer en memoar, och vissa kapitel skulle kunna klippas rätt in i den tidigare boken How to be a woman (till exempel kapitel 24 där hon väldigt hands on berättar hur unga tjejer ska göra för att forma sig själva).
Om man skulle framhärda att detta är en roman så är det definitivt ingen bok för vuxna eftersom den handlar om en tonårstjejs vuxenblivande med allt från onanifester med familjens hårborste ”like a limitless fuck-pony” (jag får äckelpanik) och att snatta Procter and gambles ”adolescent girl Starter Dildos for 79p” (det vill säga deodoranter) till röka dricka droga... Och är det en ungdomsroman så undrar jag om det finns några unga människor som vill läsa en bok där själva poängen är en massa popkultur som tillhör deras föräldrars generation.
Okej för John Green och Rainbow Rowell (Eleanor and Park) som namedroppar artister från förr men i deras fall handlar det om ett fåtal namn som Billy Bragg, Joy Division och The Smiths, men i Morans fall handlar det om namedropping-diarré som för en gammal stöt som mig så klart är fullständigt ljuvlig. Varenda mening innehåller en popreferens. My Bloody Valentine, Kate Bush, Babes in Toyland, Jane’s Addiction, Lush, Slowdive, Spiritualized, Spacemen 3, The House of Love, Mazzy Star, Sugarcubes, Primal Scream, Coctaeu Twins, KLF, Throbbing Gristle, American Music Club, Smashing Pumpkins, Stone Roses, Manic Street Preachers. Det är fantastiskt och skrämmande likt min tonårstid. Precis som Morans tonårstjej så läste jag inte de engelska musiktidningarna, jag studerade dem, lusläste vartenda ord. Moran skriver: ”I have found my destination. My people will be waiting for me there. These magazines are describing my future life.” Morans och min dagbok måste ha sett exakt likadana ut.
Om den här boken trots denna målgruppsproblematik ändå kommer att sälja (till vuxna) så vill jag döda Moran (sorry!). För hur fan lyckas hon med att 1. få ge ut boken i dagens ängsliga bokklimat och 2. nå stor läsekrets när hon detaljerat skriver om hur lycklig hon blev av att upptäcka John Peel och om hur det gick till när hon fick jobb på en av Englands musiktidningar som tonåring. Vilken jävel kan relatera till det? Förutom jag?
Mitt tonårsjag Linda Norrman skulle glatt dissat denna bok och skrivit att elefanter är gravida jääääävligt länge och Caitlin Moran borde krysta ut den där elefantungen hon har i magen för vaddå hon kallar sig faktiskt själv för ”elephant terrible”. Så hon började och allt är bara en lek. You’re my drummer, Caitlin Moran! Och det är JAG som är with the band! Sedan hade jag supit mig aspackad på Hannas och grinat vid bardisken och bränt cigarette burns på någon och sedan hade jag fått en öl över mig (amen vaddå sur över något jag skrivit, du startade det ju faktiskt själv!) och sedan skulle jag sno ett askfat och med stirrblick bara släppa det tomma ölglaset på golvet iklädd någon jävla spray on micro skirt och Björktårar och bredvid mig skulle Popsicle-Fredrik sitta och jag skulle skämmas för när jag intervjuade honom så uttalade jag hans band Genre Hippy som det stavades för jag hade lärt mig allt från saker jag läst, precis som Moran, vi ba’ är autodidakt!, men hon uttalade det ordet fel. Och här skulle Moran kunna skriva att sluta gnäll om att du är så jävla smal för alla älskar smala och då skulle jag svara amen sluta med ditt jävvvla gnäll om hur fattiga ni var i den där rövhålan Wolverhampton för det är ju du som kammar hem alla poäng där, varenda människa ljuger om hur jävla arbetarklass de var som barn, om sina ömmande Winnerbäckshjärtan som sitter på rätt sida och de dricker sina dra åt helvete-viner hemma hos Jocke Berg och ljuger om att de demonstrerar och fake it til you make it för att tala ditt språk Moran.
Mitt fyrtioårsjag vill istället krama Moran och ta hand om henne när hon fick urinvägsinfektion av den där jättestora smutsiga kuken och säga du behöver inte bikta dig. Det var nittiotal och ironin rulade och vi var... just kids. We just wanna get loaded and we wanna have a good time, we’re gonna have a party. Och du både var och är gudabenådat rolig. Du ska inte skämmas för en enda elak sågning du gjort. Jag menar, Soup dragons karriär var aldrig avhängig din sågning för de var bara jättedåliga, de överlevde inte nittiotalet. Inte Inspiral Carpets heller. U2 har alltid varit världens sämsta band och det är extremt roligt att genomgående i en hel recension kalla The Edge för The Cunt. Själv hatar jag Bono och har alltid gjort. Du ska inte be om ursäkt. Nej, du ska vara stolt! Vill du ha ett råd så ska du genast sluta att leva på Twitter som du alltid säger att du gör. Skulle du istället leva i den vanliga världen så hade du aldrig känt detta behov att skriva denna 343 sidor långa ursäkt för din tidiga karriär som elak musikskribent.
Nej du ska istället skrida fram likt den drottning du är. Du skriver att tonårstjejen i Wolverhampton är lite för smart och för beläst för hennes omgivning, att hon kanske borde flytta till New York. På samma sätt är du för smart för din egen bok. Såja, på’n igen och genast bort med den här ängsliga sidan som du fått från Twitter. Man får vara dräpande elak, man får skriva osande av ilska, man får sparka åt alla håll. Man behöver inte heller skriva politiskt, oftast blir det bättre utan.
Dessutom skulle du med fördel börja öppna upp till ditt riktiga hjärta och visa oss sanningen, den som tonårsflickan i Wolverhampton lovade sig själv att aldrig någonsin röja. Som Greg Dulli sjunger i This is my confession, ”I’m lying now I always do, I know my way around the truth”, men vad skulle hända om Caitlin Moran slutar att ljuga och istället blotta sitt riktiga bröst? Det som svider, kliar och varar.
You go girl.
ÄMNET
Caitlin Moran, född 1975, är brittisk krönikör och tv-kritiker. Skrev sin första roman som 15-åring och började skriva för Melody Maker när hon var 16. Tidigare böcker på svenska: Konsten att vara kvinna (2012), Morantologi (2013). How to build a girl kommer i svensk översättning i höst med titeln Konsten att skapa en tjej.
SKRIBENTEN
Linda Skugge, född 1973 är författare och krönikör, vd för vulkan.se samt producent på Teater Brunnsgatan 4. Började skriva krönikor i tonåren, först på ungdomstidningen Ultra Magazine, senare på Expressen. Senaste boken: 40 – constant reader (2014). Kommer att medverka regelbundet på kultursidan i GP.
