Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

C D Wright | Fånge hos mjuka ord

C D Wright är i sina bästa stunder lika cool och konkret som en haiku­diktare, skriver Björn Gunnarsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Poesi

Poesi

C D Wright

Fånge hos mjuka ord

Översättning: Niclas Nilsson

W & W

Amerikanska C D Wright tycks vara en svåretiketterad poet. Inte bara hennes svenska översättare Niclas Nilsson ser henne som pendlande mellan berättande dikt och språkpoesi. Kanske är hennes dikter som ”ordknappa romaner”, även när de inte är uttryckliga dokumentärpoem. I hennes bok om fängelseinterner i Louisiana – One big self – råder det i alla fall ingen tvekan om det realistiska anspråket.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Wright har också kallats en elliptisk poet, alltså avkortande. Fragmentering är hennes metod – ”en skildring full av hål” – inte symbolisering. Tingen representerar bara sig själva. Men tingen, kropparna, blommorna och platserna är återgivna på ett mycket lyriskt, om än ordknappt sätt.

Man kan också läsa hennes poet­iska utveckling biografiskt. Från uppväxten i Ozark Mountains, hillbillies kärnland i Arkansas, till ett liv som professor vid ett Ivy League-universitet i New England. Ursprunget i sydstaterna märks inte minst i Wrights återkommande antirasistiska ställnings­taganden. Anmärkningar om färger handlar om sydstatspartheid och hudfärg, inte om färglära.

Dikten står öppen mot världen, men det är en mycket amerikansk värld. Samma on the road-känsla som går igen i så mycket amerikansk bok- och sånglyrik ända sedan Whitmans dagar. Det är ”dikt med countrystation”: vägar, motellrum, Walmarts. En folklig amerikansk mytologi, från ett USA på nersidan, i ett personligt utförande som inte är okänsligt för skönheten i det ockulta: ”I Tickfaw sker mirakler.”

Urvalet, som gjorts av Wright själv, speglar utvecklingen från 1982 till 2010, och visst finns det en dragning åt ”language”, åt språkpoesin. Men hon kan i sina bästa dikter vara lika cool och konkret som en haikudiktare: ”en hund har dykt upp vid grinden/ för andra dagen i rad/ mot en smutsrosa himmel/ sladdar en ensam bil in i solen”.